Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARTESIAN kar1tesia4n l. 01—, m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet car-, ngn gg char-)
Etymologi
[jfr t. kartesianer, fr. cartésien, sbst.; avledn. av personnamnet CARTESIUS, latiniserad form av DESCARTES]
i sht filos. anhängare av den fr. filosofen René Descartes’ (1596—1650) filosofi. Rydelius Förn. 42 (1719, 1737). VetAH 1797, s. 15. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 176 (1898).
Avledn. [till KARTESIAN l. personnamnet CARTESIUS] (i sht filos.): KARTESIANISM, r. [jfr t. kartesianismus, fr. cartésianisme] filosofisk åskådning som ansluter sig till René Descartes’ filosofi. SP 1780, s. 835. Hagström Herdam. 1: 119 (1897). 3NF 1: 656 (1923). —
KARTESIANSK, adj. [jfr t. kartesianisch, ävensom fr. cartésien, adj.] adj. till CARTESIUS o. KARTESIAN. Hammarsköld SvVitt. 1: 191 (1818). Den cartesianska filosofien. PedT 1890, s. 350. särsk. i uttr. kartesiansk dykare l. djävul, se DJÄVUL 5, DYKARE 3.

 

Spalt K 636 band 13, 1935

Webbansvarig