Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KATEKUMEN kat1ekɯme4n l. -ku-, m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er (L. Paulinus Gothus ThesCat. Dedic. B 2 b (1631) osv.) ((†) med lat. änd. -i SvLitTidn. 1818, sp. 501, LdDkCirk. nr 351, mom. 4 c (1835)).
1) person som gm undervisning i kristendomens troslära förberedes för upptagande i den kristna församlingen (gm dopet); i sht i fråga om den äldsta kristna kyrkan o. i fråga om missionsvärksamheten bland icke kristna folk. L. Paulinus Gothus ThesCat. Dedic. B 2 b (1631). Schroderus Os. 2: 381 (1635). Nederst i långhuset (i den fornkristna kyrkan) eller i en särskild förhall stodo botgörare samt katekumener. Wrangel ByggnH 12 (1904). 3NF (1929).
2) (†) yngling l. flicka som beredes till sin första nattvardsgång; konfirmand. NoraskogArk. 5: 187 (i handl. fr. 1661). Gensträfvige och ovärdige catechumener .. anser .. (Luther) ovärdige att begå nattvarden. KFMennander i SynodA 1: 549 (1780). PedT 1900, s. 86.
KATEKUMENSKAP, n. (tillf.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara katekumen. Rydberg Ath. 242 (1859).
Spalt K 805 band 13, 1935