Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAUSAL ka͡usa4l, äv. ka͡ω-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet caus-)
Etymologi
[ytterst av lat. causalis, avledn. av causa, orsak. — Jfr KAUSALITET, KAUSATIV, KAUSERA]
(i fackspr., i sht filos.) som hänför sig till en orsak l. till orsaker, orsaklig, orsaks-. ConvLex. (1821). Vetenskapen förklarar det faktiska ur dess orsaker … Men denna kausala förklaring .. förblir dock alltid blott en half förklaring. Rein Psyk. 1: 502 (1876). En kausalt icke närmare känd bildning af ett indigoliknande färgämne. BotN 1919, s. 159. — särsk. språkv. i uttr. kausal konjunktion l. sats, underordnande konjunktion som anger ett orsaksförhållande resp. underordnad sats som uttrycker grunden till det som i huvudsatsen utsäges, orsakssats. Boivie SvSpr. 80, 81 (1820). Danell SvSpr. 100 (1927).
Ssgr (i fackspr., i sht filos.): KAUSAL-BISATS ~02, äv. ~20. språkv. jfr -SATS. —
-BUNDEN, p. adj. (för)bunden gm orsakssammanhang. NoK 9: 66 (1922). —
-FÖRHÅLLANDE. förhållande mellan orsak o. värkan, orsaksförhållande. Boström 2: 93 (1838). Ymer 1920, s. 224. —
-LAG(EN), r. l. m. kausalitetslag(en). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Borelius Metaf. 81 (1883). Vannérus SammVärld 76 (1929). —
-NEXUS. orsakssammanhang. Göransson UndersRel. II. 2: 169 (1906). —
-SAMBAND~02, äv. ~20. kausalsammanhang. Boström 1: 95 (c. 1830). —
-SAMMANHANG~002, äv. ~200. sammanhang mellan orsak o. värkan, orsakssammanhang, kausalitet. Boström 2: 94 (1838). Inom sagans verld gäller icke naturlagarnes stränga kausalsammanhang. Ljunggren SmSkr. 1: 8 (1867, 1872). Fennia 36: 185 (1915). —
-SATS. språkv. kausal sats, orsakssats. Sundén (1886). Bjerre NordKonj. 1: 105 (1935).

 

Spalt K 839 band 13, 1935

Webbansvarig