Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAUSALITET ka͡u1salite4t, äv. ka͡ω1-, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet.: olika slag l. former av kausalitet) -er (Wikner Tidsex. 178 (1888)).
Ordformer
(förr äv. skrivet caus(s)-. kaus- (caus-) 1799 osv. kauss- (causs-) 1795—1910)
Etymologi
[jfr t. kausalität, eng. causality; till KAUSAL]
(i fackspr., i sht filos.)
1) (numera föga br.) egenskap(en) att vara l. värka ss. orsak. LittT 1795, s. 145. Vilja är en slags caussalitet hos lefvande varelser. Boëthius Kant 104 (1797). Intelligensen (har) själf kaussalitet eller makt att börja en följd af handlingar. Nyblæus Forskn. I. 2: 312 (1875).
2) sammanhang mellan orsak o. värkan, kausalsammanhang, orsakssammanhang. Lutteman Schulze 48 (1799). Kausaliteten, sådan vi naturforskare förstå den, innebär ett ekvationsförhållande mellan orsak och verkan, grund och följd. Rydberg Varia 77 (1890, 1894). Vannérus SammanhVärld. 57 (1929). — jfr NATUR-, ÄNDAMÅLS-KAUSALITET m. fl.
Ssgr (till 2; i fackspr., i sht filos.): KAUSALITETS-BEGREPP. begrepp(et) om förhållandet mellan orsak o. värkan. Grubbe FilosSkr. 5: 213 (c. 1830). Schéele Själsl. 6 (1894). Vannérus SammanhVärld. 55 (1929). —
-FÖRHÅLLANDE. förhållande(t) mellan orsak o. värkan. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Vannérus SammanhVärld. 53 (1929). —
-GRUNDSATS(EN)~02(0), äv. ~20(0). (numera föga br.) kausalitetsprincip(en). Boström 1: 153 (c. 1830). Dens. Propæd. 54 (c. 1865). —
-KEDJA, r. l. f. ”kedja” av orsaker o. värkningar. Gud är .. ett nödvändigt slutbegrepp af kaussalitetskedjan. Leopold 4: 283 (c. 1820). Det andliga såsom länk i kausalitetskedjan. Rein Psyk. II. 1: 35 (1891). —
-LAG(EN), r. l. m. den allmänna lag som uttrycker det nödvändiga förhållande mellan orsak o. värkan att ingen värkan finnes utan orsak o. ingen orsak utan värkan. Lutteman Schulze 152 (1799). Ullman Rel. 1: 59 (1881). Larsson Spinoza 375 (1931). —
-PRINCIP(EN). jfr -LAG(EN). Leopold 4: 315 (c. 1820). Vannérus SammanhVärld. 54 (1929).

 

Spalt K 840 band 13, 1935

Webbansvarig