| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAVA ka3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (mindre br., Landsm. XVIII. 10: 21 (1901), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)).
1) (†) dyka. Knipor .. sågo vi nu flera, som här (dvs. i Särna) kallas Kaf-and, af kafva doppa (dvs. dyka). Hülphers Dal. 243 (1762). Dalin (1852; angivet ss. förekommande ”i äldre språket”).
2) (vard. l. i folkligt spr.) göra tafatta o. otympliga rörelser med armar, ben o. d. Weste (1807). (En liten flicka som skulle flyga) bredde ut armarna, kafvade ett par gånger i luften, tog fart och kastade sig ut i rymden. Lundquist Smink 21 (1887). Jag måste kava förtvivlat med högra armen (för att i vattnet ta mig fram till båten). Möllersvärd UpplJaktst. 129 (1917); jfr a. — särsk.
a) taga dåliga o. oregelbundna simtag, ”plaska iväg” (simmande). Weste (1807). Hagberg Aristoph. 21 (1834). Landsm. XVIII. 10: 20 (1901).
b) i fråga om rodd: göra mer l. mindre oregelbundna, sopande rörelser (med åra l. åror); ro med dylika årtag; stundom tr. De (dvs. de ostindiska båtarna) ros eller kafvas med en åra, hvilken i arbetet står rätt up och ned. Fischerström 4: 116 (1792). S. kafvade med årorna (för att få den grundstötta båten i land). Nicander 1: 171 (c. 1830). Vi kafvade och rodde af alla krafter, men smått gick det. Antarctic 2: 511 (1904). Högberg Baggböl. 1: 54 (1911). — särsk. i utvidgad anv., om segelfartyg, ångbåt o. d.: röra sig långsamt o. ovigt (framåt); äv. (i förb. med ord som angiva vägen, riktningen, målet o. d.) refl. (Ångbåten söker) vända bredsidan till och kafvar sig efter hand tvärt för inloppet. Högberg Jim 116 (1909). Är det hårt väder kunna .. (ångbåtarna) ligga och kava ett dygn eller ett par (utanför Tanger) utan möjlighet att erhålla förbindelse med land. Julpost 1929, s. 18.
c) med hjälp av händer o. fötter kravla sig fram på marken o. d., kravla; äv.: arbeta sig fram (t. ex. genom djup snö), hasa sig fram; äv. bildl.; äv. om fågel: flyga med tunga, tröga vingslag. CAEhrensvärd Brev 1: 214 (1791; i bild). Det gälde således att kafva i snö upp till knäna. FrSkog. 50 (1892). Den lamslagna, kafvande flykten långsåt marken. Gellerstedt Gläntor 85 (1909). De som .. kava och kravla för att komma åt arvoden och avlöningar. Segerstedt Händ. 255 (1926). (Skolbarnen) hade kavat över slitna gärdesgårdar. Suneson GGrund 107 (1926). — särsk. (i förb. med ord som angiva vägen, riktningen, målet o. d.) refl.: kravla sig; hasa sig. På skidorna kafvade han sig öfver gyttjan till ön. Ahrenberg Öst. 66 (1890). SD(L) 1901, nr 129, s. 3.
a) till 2 a; refl. JVSnellman (1845) i FoU 20: 170 (i bild). Han vande sig att stoppa hufvudet under vattnet, hålla andan och kafva sig fram med simtagen utan att röra vid botten. Nyblom Minn. 1: 100 (1904).
b) till 2 b.
α) refl. o. intr. Blanche Bild. 4: 33 (1865). Tum för tum kavade vi oss (roende) fram mot sjön. Cederschiöld Maghreb 134 (1918).
β) tr. Nu kafvas båten fram i vinklar och krokar under stalaktiten. Strindberg TrOtr. 2: 110 (1884, 1890).
c) till 2 c; refl. o. intr. (Jag) Klef så upp i östra torngluggen, hvarifrån jag ”kafvade” mig fram på kyrktaks- ”kammen”. PWieselgren (1847) i Wieselgren 11. (Han) kafvade fram i drifvan till dungen och strödde ut hafre för orrarna. Ahrenberg Hih. 14 (1889). —
KAVA NED10 4 l. NER4.
a) (enst.) till 2; tr.: på ett kavande sätt föra ned (ngt). Jag såg, att .. (häxan) kavade med handklon liksom för att kava ned något ont över mig ur molnet. Högberg Storf. 177 (1915).
b) till 2 c; refl. Klint 968 (1906). Då .. (bondkvinnan) försiktigt kavade sig ner för backen. Eklundh Folk 38 (1918). —
KAVA OMKRING 10 04, äv. KRING4.
b) till 2 c. (Älgen) kafvar .. ett ögonblick förtvifladt omkring för att arbeta sig upp ur dyvällingen. Knöppel SvRidd. 90 (1912). —
KAVA TILL SIG10 4 0. till 2: maka till sig. Jag nådde just upp över bordskivan, kavade glaset till mig — och slök innehållet. Wulff 80År 59 (1926). —
KAVA UPP10 4 l. OPP4. till 2 c; refl. o. intr. Blanche 1846 55 (1847; refl.). När jag red i vall och kavade upp på den äldre hästen. SvD(A) 1933, nr 211, s. 6. —
Spalt K 849 band 13, 1935