Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KIND, sbst.1, m.||ig. (SvForns. 1: 360, Visb. 2: 314 (c. 1600), Fredin) l. n. (SvForns. 2: 136); pl. -er (SvFolkv. 1: 474, Fosz 169 (1621)), äv. (ss. n.) = (SvForns. 2: 136).
(i sht i poesi, †) barn. SvForns. 2: 136. Stolz kirstinn honn födde så litett Kindh. Visb. 1: 30 (1572). Min hustro, och min arme kinder. Fosz 363 (1621; yttrat av räven). Sjöberg (SVS) 1: 306 (1825). Snart är liten kind en man: / Gångarn grå då sadlar han. Hedborn Minne 161 (1835). Vyss, vyss, liten kind! / Ännu blåser vintervind. Melin Dikt. 1: 73 (1888). Fredin Dan. 6 (1888). — jfr DYVELSKIND.
-GARTEN, se d. o. —
-PULVER. [jfr dan. o. t. kinderpulver] (†) ett slags lätt värkande, för barn användt avföringsmedel; jfr BARN-PULVER. Hoorn Jordg. 1: 288 (1697). BoupptVäxjö 1773. —
-SIRAP. (†) farm. med frangulabark tillredt laxeringsmedel avsett för barn. ApotT 1698, s. 85. Därs. 1739, s. 81. —
-SPEL. [jfr mnl. kinderspel, t. kinderspiel] (†) barnlek; skämt; struntsak(er), bagatell(er); jfr BARNLEK 3. Her är ey Kinderzspell for hender. G1R 10: 32 (1535). The haffwe .. i sinnet bewijse oss ett förrädere stycke, män j och the andre acthet föge för annet än skemptt och kinderspell. Därs. 17: 279 (1545).
Spalt K 947 band 14, 1935