| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KIPA ɟi3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) i förb. kipa in, fälla in (ngt) i en ”kip”. Mitt uthi (en slup) synes emellan Benckarna infälte stackota Bräder som kipes in. Rålamb 10: 9 (1691).
2) sjöt. motsv. KIP 1 slutet: medelst kipdävert o. kipgina (resp. kipskänkling) lyfta (ett ankares ena fly) upp på bogrelingen o. där fastsurra (det). Dalman 29 (1765). UFlott. 2: 26 (1881). 3NF (1929).
Spalt K 969 band 14, 1935