Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLACKARE, sbst.2 (sbst.1 se KLACKA, v.1 avledn.), m.
Etymologi
[jfr nt. klacker; möjl. till KLACKA, v.2]
(†) person som sprider skvaller l. förtal; jfr KLAFFARE. Om klackaren inthet kan betyga sin sagesman, då moste han stå derföre. RP 3: 152 (1633).

 

Spalt K 1033 band 14, 1936

Webbansvarig