| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KLACK klak4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Stiernhielm Herc. 239 (1648); -or BoupptSthm 1681, s. 51 a, Bil. (1680)).
1) (upp- l. utskjutande) avsats, upphöjning; särsk. (i fackspr., särsk. tekn.) om upphöjning l. avsats avsedd för att tjänstgöra ss. fästepunkt för ngt l. att hindra tvenne maskindelar l. andra föremål att förskjutas l. glida ur ett bestämt läge i förh. till varandra l. för att höja l. lyfta l. förskjuta ett föremål i förh. till ett annat. BoupptSthm 1681, s. 51 a, Bil. (1680). Brauner Bosk. 148 (1756). På det att .. (ankarstocken) ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. NF 1: 792 (1876). Såväl korn som sigte anbringas vanligen (på gevärspipan) på särskilda upphöjningar eller s. k. klackar. EldhandvSkjutsk. 2: 18 (1877). Stadiga, långa stolpar (för torkning av tvättkläder), med påspikad klack, för repets fästande. Langlet Husm. 605 (1884). Å bottenplattan finnas några klackar, som gripa in i spår i bron och förhindra dess glidning. TT 1897, Byggn. s. 61. Geete o. Grinndal 126 (1923). — jfr ANSLAGS-, BAJONETT-, KORN-, LYFT-, REKYL-, STYR-, STÖD-, SÅG-KLACK m. fl. — särsk.
a) på fingerring: (rund l. oval l. fyrkantig, relativt stor) upphöjd avsats (med klart markerade kanter), oftast försedd med infattad sten för sigill o. d., stundom med infattad(e) ädelsten(ar). En kopparring .. Med .. tre bokstäfver graverade på klacken. Topelius Fält. 1: 170 (1853). Ring med klack af turkos, omgifven af en rad briljanter. VL 1894, nr 89, s. 2. Fornv. 1913, s. 277.
b) (i sht i fackspr.) bakre delen (bakom ”ögat”) av huvudet på en yxa; förr äv. om bakre delen av klingan (”ryggen”) på en rakkniv. Almroth Karmarsch 561 (1839). UB 6: 134 (1874; i fråga om rakkniv). 2NF 33: 645 (1922). — jfr YX-KLACK.
c) trädg. benämning på den lilla upphöjningen vid basen av en grens sidoskott (av den äldre ved från vilken skottet utvuxit). HbTrädg. 1: 36 (1872). Abelin TrInomh. 43 (1904).
d) (i fackspr.) på taktegel: avsats i övre kanten på baksidan, varmed teglet hänges över läktet; jfr HAKE, sbst.2 1 k. Weste (1807). 2NF 28: 630 (1918).
e) på pipa: liten klackliknande avsats på undersidan av piphuvudet; jfr 2. Acrel Sår 82 (1745). Weste (1807). Dens. FörslSAOB (1823).
f) telegr. benämning på det metalliska anslaget på avsändningsapparaten i en telegrafapparat. Nyström Telegr. 131 (1869). NoK 14: 142 (1922).
g) landt. på undersidan av vändskivan på plog till skydd mot nötning anbragt avsats l. sula; jfr 2. Juhlin-Dannfelt 309 (1886). Vändskifvan (på plogen) är stundom baktill försedd med en klack, som stöder mot jorden. 2NF 21: 1079 (1914).
h) (†) zool. benämning på den bakre sugskivan hos iglar; jfr 2. VetAH 1757, s. 306. jfr: Vid eftersta ändan på undre sidan (av igeln), sitter likasom en klack. VetAH 1756, s. 201.
2) avsats under hälen på skodon. Låga, höga, raka, svängda klackar. Snedgångna klackar. Sätta nya klackar på skorna. Han sätter klackarna hårdt i marken, när han går. Han slog ihop klackarna och bugade sig. Klackarna ihop! Vända sig, snurra rundt, svänga (om) på klacken; förr äv. vända sin klack åt ngn, vända sig bort från ngn. Åt sådant Pakk og Tyg (dvs. åt de otacksamma flickorna), så wänder iag mjn Klakk. Warnmark Epigr. I 2 b (1688). Spegel (1712). (Lapparna) gå med kiängor (skor) utan klack. Linné Skr. 5: 120 (1732). Skorna voro .. försedde med tiocka näfver-botnar, smala klackar, skodde inunder med järn-sinkor. Dens. Gothl. 317 (1745). At öka til vår högd, får foten höga klackar. Kolmodin QvSp. 2: 354 (1750). Klacken göres af särskildt tillskurna klacklappar, af hvilka den första fastsys vid bindsulan, men de öfriga fästas med lim och stift. ArbB 70 (1887). Bergman LBrenn. 215 (1928). — jfr DAM-, GUMMI-, KIL-, LÄDER-, MANS-, MILITÄR-, POMPADUR-, PROMENAD-, RÅGUMMI-, SKO-, STÖVEL-, TRÄ-KLACK m. fl. — särsk.
b) (vard.) i uttr. (kasta o. d.) klackarna i taket, ss. beteckning för uppsluppen feststämning. En vanlig liten lättfotad hoppa, som kastat klackarna i taket och farit herrarna om halsen. SvD(A) 1924, nr 70, s. 8. Godt humör och klackarna i taket hade man i går på Kungsparken. SDS(A) 1930, nr 308, s. 6. SvD(A) 1931, nr 165, s. 10.
c) (i Finl., vard.) i uttr. få (sig) på klackarna, få avsked l. avslag l. ”korgen” l. stryk o. d. Ahrenberg Hem. 59 (1887). Henrik har i tidernas morgon fått sig på klackarna af Renate, men glöden brinner ännu under askan. Söderhjelm Upps. 21 (1905). jfr Bergroth FinlSv. 282 (1917).
3) (högt) uppskjutande klippa l. sten.
a) (på en l. flera sidor brant stupande) klippa l. kulle, bärgklack; jfr KLINT, sbst.1 II 1, STÖT. Stiernhielm Herc. 311 (1648, 1668; i bild). UHiärne Vitt. 165 (1665). När de höge kullar och bärgspetsar börja utdunsta och ryka, (eller som de här i Nordlanden skämtande säja: När Trollen börja steka strömming i klackin). Lenæus Delsbo 16 (1736, 1764). Lekhytte by ligger .. vid en liten bäck nedanför en hög och skogig klack på Kilsbergen. TurÅ 1911, s. 124. — jfr BÄRG-KLACK.
b) ur vattnet uppskjutande sten l. klippa, skärgårdsklippa; äv. om sten l. klippa som icke skjuter upp över vattenytan. Den skärgård af kobbar och klackar som lydde under Bredbolstad. Rönnberg Bredbolstad 95 (1907). Mörne Strandb. 1: 12 (1915). Smith 197 (1916; om undervattensklippa). — jfr GRUND-, UNDERVATTENS-KLACK.
-FRONT. å skodon: klackens framsida (mot hålfoten). SvLädSkoInd. 1911, s. 27. SvSkoT 1926, nr 16, s. 11. —
-FRÄSARE. skoarbetare som har till uppgift att sköta klackfräs. SvSkoT 1926, nr 16, s. 11. SocDem(A) 1930, nr 69, s. 13 (i annons). —
(1) -GÅNG; pl. -ar. vap. springa i bajonetthylsa vari bajonettklacken rör sig vid bajonettens påsättande o. avtagande, bajonettklackgång. Almroth Karmarsch 572 (1839). WoJ (1891). —
-HOLT. eg. om (ämnet till) träklack; oeg.: klacköverdrag. SvSkoT 1926, nr 16, s. 11. SvLädSkoInd. 1932, s. 412. —
-JÄRN. (hästskoformigt) järnbeslag under klack på skodon till skydd mot nötning. DA 1824, nr 21, Bih. s. 5. Omkring 1810 blir det modernt med klackjärn. SvLädSkoInd. 1932, s. 413.
Ssgr: klackjärns-spik,
-stift. —
(1) -KONTAKT. tekn. å telegraf- l. telefonapparat: av en klack bestående kontakt. TT 1896, M. s. 13. LD 1904, nr 203, s. 3. —
-KRANS. benämning på den kilformigt kluvna, i hästskoform böjda läderremsa som lägges mellan sulan o. den första klacklappen. Forssell Handskom. 70 (1920). —
-LAGA; -ning. laga klacken l. sätta ny klack på (skodon). Widegren 894 (1788). Böttiger 6: 26 (c. 1875). —
-LAPP, r. l. m. var särskild av de tillskurna läderlappar varav en klack tillvärkas. Schultze Ordb. 2689 (c. 1755). ArbB 70 (1887). SvLädSkoInd. 1932, s. 395. —
-LAPPA; -ning. = -LAGA. Tidström Resa 20 (1756). Kellgren 2: 119 (1787). Topelius Läsn. 8: 48 (1896). särsk. (skämts.) bildl. Jag lemnade (dikten) Svea, halfsålad och klacklappad, till din (dvs. J. Adlerbeths) Far, som syntes vara temligen nöjd med förändringarna. Tegnér (WB) 2: 413 (1812). —
-LÄDER. läder varur klacklappar skäras; äv.: klacklapp. 1SkomOrdl. (c. 1847). SvSkoT 1926, nr 17, s. 5. —
-LÖS. om skodon: som saknar klack. Flatbottnade, klacklösa lappskor. Hemberg ObanStig. 160 (1896). KarlJohStil. 44 (1924). —
-PUTSHOLT~02, äv. ~20. klubbliknande putsvärktyg av stål för glättning o. polering av klackar (o. sulor). SvSkoT 1926, nr 17, s. 5. Därs. 1931, s. 352. —
(1 a) -RING. med klack försedd fingerring; signetring. Meurman (1846). En stor klackring blänkte på högra handens pekfinger. Nygård Päivärinta Bild. 4: 20 (1887). Hellström RedKav. 256 (1933). —
-SKÄRARE. (förr) person som skar till (trä)klackar. Holmberg 1: 892 (1795). Dalin FrSvLex. 2: 512 (1843). —
-SPIK. spik varmed klacken fästes vid skodonet. Eneberg Karmarsch 2: 621 (1862). SvSkoT 1926, nr 17, s. 5. —
-SPORRE. sporre avsedd att fästas vid klacken på stövlar o. d. DA 1793, nr 88, s. 4. 2NF 26: 785 (1917). —
-STIFT. stift varmed ytterlappen fästes vid klacken. Eneberg Karmarsch 2: 621 (1862). UB 6: 170 (1874). SvSkoT 1926, nr 17, s. 5. —
-SYL. (i sht förr) stor, grov, rak syl som användes att göra hål för klackpliggen. Meurman (1846). SvSkoT 1931, s. 351. —
(1) -ÖRT. (†) örten Scutellaria galericulata Lin., på vilken det tvåläppiga fodrets övre läpp är försedd med en hoptryckt, ihålig knöl, frossört. Serenius Kkkk 1 a (1757). —
-ÖVERDRAG~002. överdrag av skinn på träklack; jfr -HOLT. SvSkoT 1926, nr 17, s. 5. SvLädSkoInd. 1932, s. 412.
-KLACKAD, p. adj. i ssgr: försedd med sådan(a) l. sådan(a) klack(ar); jfr HÖG-, LÅG-, SNED-KLACKAD m. fl. —
KLACKIG, se d. o.
Spalt K 1028 band 14, 1935