Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAMMA klam3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, KLAMNING.
Etymologi
[avledn. av KLAM 2]
sjöt.
1) fastgöra (en kätting o. d.) medelst klam. Sladden af kettingen .. tages öfver bogsprötet och klammas på dess underkant vid egen part. Frick o. Trolle 132 (1872). UFlott. 2: 44 (1904). — jfr FAST-KLAMMA.
2) om lösgörande av en kätting från ett ankare o. d. gm borttagande av bulten i den klam varmed kättingen är fäst till ankaret osv.; i förb. KLAMMA LOSS, UR.
Särsk. förb. (sjöt.): KLAMMA FAST10 4. till 1: fastklamma. —
KLAMMA I10 4. till 1: medelst en klam fästa (en kätting o. d. vid ett föremål). Klamma i kettingen. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Ekelöf Ordl. (1898). jfr IKLAMMA. —
KLAMMA LOSS10 4. till 2: lösgöra (en kätting o. d. från ett föremål varvid den varit fastklammad). VFl. 1922, s. 35. —
KLAMMA UR10 4. till 2: klamma loss. Konow (1887). VFl. 1922, s. 35. jfr URKLAMMA.

 

Spalt K 1063 band 14, 1936

Webbansvarig