Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAM klam4, r. l. m.; best. klammen; pl. klammar.
Ordformer
(förr äv. skrivet clam)
Etymologi
[sv. dial. klam, m., klove, halsband varmed boskap bindes m. m.; jfr ä. d. klam, stelkramp m. m., mnt. klamme, klyka, klove, mht. klam, t. klamm, bärgklyfta (i mht. o. ä. t. äv.: klammer, kramp m. m.); till stammen i KLÄMMA, v.; jfr KLAMMA, sbst., KLAMMER, sbst.1, KLAMRA, sbst.]
1) (†) halsband av järn l. trä för boskap; klave. 1 Skälla med Clam. BoupptVäxjö 1762. 4 stycken ko-binslen med klamar. Därs. 1799.
2) (i fackspr., i sht sjöt.) ett slags gm en bult tillsluten metallbygel som användes vid hopfästande av olika föremål, t. ex. kättingar l. ett ankare o. dess kätting; jfr SCHACKEL. KrigVAH 1843, s. 221. För att kunna fästa blocket vid lasten eller vid en fast punkt äro blockstropparne försedda med hakar, klammar (m. m.). Frick o. Trolle 15 (1872). SvUppslB (1933).
3) (†) metall. oval järnring som träddes på räcksmedens tångskalmar, så att tångens käftar höllo smältstycket säkert fast under dettas värmning o. utsmidning till stångjärn; tångring. Rinman 2: 781 (1789).
Ssgr: (1) KLAM-BUNDEN, p. adj. (†) bunden med klave; jfr KLAV-BINDA. 16: nödt klambundna. VDAkt. 1680, nr 120. —
(3) -SPETT. (†) metall. ett slags spett varmed ”klammen” fastslogs på en lupptång o. som därjämte användes för uppbrytning av luppen. Rinman 2: 781 (1789). JernkA 1833, s. 645. —
(2) -STOPPARE, r. l. m. sjöt. under däcksklyset sittande anordning (en kring en vertikal axel rörlig, böjd järnarm med en i armens fria ända fäst talja) för hindrande av ankarkättingens utlöpande. Frick o. Trolle 215 (1872). SvUppslB (1933). —
(jfr 2) -TALJA. sjöt. benämning på den i klamstopparens fria ända fastsatta taljan. Ekelöf Skeppsm. 108 (1881). VFl. 1919, s. 70.

 

Spalt K 1061 band 14, 1936

Webbansvarig