| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLAMMER klam4er, sbst.1, r. l. m. (Björling Alg. 2: 128 (1862) osv.), äv. (numera bl. i obest. form) n. (Lind (1749), Östergren (1930)); best. -n; pl. = (Schultze Ordb. 2273 (c. 1755) osv.), äv. (numera nästan bl. i bet. 1 b) klamrar (Loenbom Stenbock 2: 203 (1758; i bet. 1), Lenhardtson Tandl. 60 (1897; i bet. 1 b), SvUppslB 17: 1091 (1933; i bet. 1 b)) ((†) klamrer ArkliR 1567: 25 (1568: klambrer)).
1) (i fackspr.) benämning på olika redskap med vilka ngt klämmes l. i vilka ngt hålles inklämt l. gm vilka ngt fasthålles vid (klämmes fast vid) ngt annat; klämma; skruvställning; i bägge ändar omböjt o. spetsat fyrkantjärn (för fästande av trästycken), hake (med två vinklar), krampa, märla. ArkliR 1567: 25 (1568). Klammer .. (dvs.) Det som klämmer och håller något ihop. Schultze Ordb. 2273 (c. 1755). Klädhängare och klammer (för klädtorkning). Hagdahl DBäst. 80 (1885). Förut sammansattes ett (guldsmeds-)-arbetes skilda delar med klammer och nitar, hvilka omböjdes eller tillhamrades på baksidan. 2UB 6: 581 (1904). Nerén HbAut. 1: 72 (1911). Östergren (1930). — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i ena ändan kluven käpp vari man fäster en dödad orm för att bära den från ett ställe till ett annat. Dybeck Runa 1845, s. 95.
b) tandtekn. benämning på olika slags klämmor som användas för fasthållande av löständer l. för omslutning av tänder som skola plomberas l. för fasthållande av gummiduk o. bomullstamponer vid plombering av tänder. SkandTTandläk. 1887, s. 55. SvUppslB 17: 1091 (1933).
c) bokb. i båda ändarna vinkelböjt ståltrådsstift för häftning av räkne- o. skrivböcker, mindre broschyrer o. d. BokbOrdl. (1899). — jfr HÄFT-KLAMMER.
2) ett slags parentestecken bestående av två i båda ändarna vinkelböjda hakar ([]); äv. om var särskild av dessa båda hakar; äv. boktr. om typ för dylik hake; äv. bildl. Sätta ngt inom klammer. Törneros Bref 2: 20 (1823; bildl.). Klammer .. brukas alldeles på samma sätt som parentestecknet, men anses vara större inneslutningstecken och brukas derföre isynnerhet att innesluta en sådan parentessats, som sjelf innehåller en parentes. Schiller SvSpr. 42 (1859). Nordin Boktr. 105 (1881). SvTeolKv. 1928, s. 278.
3) ett slags sammanfattningstecken bestående av en på midten kilformigt utböjd linje ( } ); äv. boktr. om typ för ett dylikt tecken (l. för del av ett sådant). Om man, såsom för klavéret, behöfver två system (för höga och låga tonregionen på en gång), så förbindas dessa genom klammer. Möller LbMus. 5 (1880). Nordin Boktr. 139 (1881). SvUppslB (1933).
4) [jfr sv. dial. klämmer, ställe på bärg där flera stenar rasat ner o. bilda en klyfta] (†) anhopning av stenar, stenrös, stenhög. Weste (1807; med hänv. till stenklammer). — jfr STEN-KLAMMER.
Spalt K 1063 band 14, 1936