Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINKA kliŋ3ka2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KLINK, sbst.5, m.; pl. -ar.
Ordformer
(klink 1538 (: arsclinkar, pl.)—c. 1755. klin(c)ka 1715 (: arsklinckorne, pl. best.) osv.)
Etymologi
[jfr holl. klink, sprickan mellan blygdläpparna, cunnus (i sht hos ko), holl. dial. klink, stjärt hos kvinna l. kvinnligt djur; trol. etymol. identiskt med KLINKA, sbst.3]
1) (i fackspr.) vart särskilt av de två köttiga partierna kring ändtarmens mynning, ”skinka”; förr äv.: baklår (hos häst). VetAH 1768, s. 231. Baklåret eller klinkan kallar man (hos hästen) den köttiga del som på bakre sidan af låret sträcker sig från lårbenet till skankbenet och hufvudsakligen har till underlag de stora bäckenskankmusklerna. Sjöstedt Husdj. 1: 83 (1859). Skavsår mellan klinkorna. URytt. 127 (1916). — jfr ARS-KLINK(A), BAK-KLINKA.
2) (†) sjöt. låring. ÖoL (1852). — jfr BAK-KLINKA.

 

Spalt K 1236 band 14, 1936

Webbansvarig