Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINKERT, sbst.2, r. l. m. (Meurman (1846), Berndtson (1880)) l. n. (Möller (1790), Lindfors (1815)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(klinkart 1885. klin(c)kert 1756—1885)
Etymologi
[jfr ä. d. klinke, klinkert; av t. klinkart, klinkert, ombildning av klinker (se KLINKARE); jfr holl. klinkerd, klinkaard, fr. clincart, ävensom KLINK, sbst.1]
(†)
1) = KLINKARE. (Sv.) Klinkert .. (t.) ein Klinkert, ein nordisches Fahrzeug mit plattem Boden, das nicht tief geht. Möller (1790). Jungberg (1873). Schulthess (1885).
2) i uttr. på klinkert, på klink (se KLINK, sbst.1). (Det bör uppges, om fartygen) på Kravel eller Klinckert bygde äro. PH 6: 4229 (1756). Palmblad Norige 115 (1846).

 

Spalt K 1239 band 14, 1936

Webbansvarig