Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLOSSA klos3a2 l. klωs3a2, äv. (i bet. 3) klos4a, förr äv. KLOTSA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f. l. r., i bet. 3 f.; ngn gg (i bet. 2) GLOSSA glos3a2 l. glωs3a2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er SthmTb. 1596, s. 326 a, Œdman Bahusl. 46 (1746)).
Ordformer
(glossa 1654 (: Glossesteen) — 1895. klossa (klosza, klåssa) c. 1635 osv. klotsa (klotza) 1538—1888. klotze c. 1580)
Etymologi
[jfr sv. dial. klossa (i bet. 1, 2 o. 3), nor. dial. klossa, mjuk massa, groda; av ovisst ursprung; med avs. på bet. 1 jfr dock sv. dial. klys(s)a, klysja, klump av ngt blött o. fuktigt (Hälsingl., Närke), klosa, klimp i soppa (Skåne) (se KLYSCHA)]
1) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) spottkluns, spottkladd. Lind (1749).
2) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) benämning på groda l. padda, i sht på stor groda; förr stundom i inskränktare anv., om vissa arter av grodor, motsatt: ”tossa”, padda. VarRerV 53 (1538). Den som Ormen eller Kloszan faller uppå, han döör strax der effter. Rudbeck Atl. 2: 513 (1689). Groda, variæ species sunt, ut (dvs. olika arter finnas, ss.) padda, klosza, tosza. Spegel 160 (1712). Fiendskap emellan Klossan (ett slags förgiftiga Grodor) och Spindelen. Bliberg Acerra 453 (1737). Josephson GRos. 140 (1896). Koch GudVV 1: 26 (1916). Östergren (1930; angivet ss. landsdelsord, vard. o. folkl.). — särsk. i uttr. gifta klossor, se GIFTA, v.3 Lind (1749).
3) [överförd anv. av 2, numera i allm. med anslutning till KLOSS, sbst. 2 b; jfr KLOSSIG 2 slutet] (vard., mindre br.) nedsättande beteckning för osnygg kvinna; (i sina rörelser) klumpig o. tung kvinna; äv.: trög o. dum kvinna. Men nog kunde de klossorna låtit bli att tvätta när det är bal. Blanche Bild. 3: 139 (1864). Heidenstam Col. 190 (1888). Lundell (1893; angivet ss. förekommande hos författare fr. östra Sv.). Geete Språkl. 101 (1898, 1924; angivet ss. anträffat före midten av 1700-talet). Östergren (1930). jfr: Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa; / Komma på Baler och intet ha skor! / Dansa vid valdthorn som tungfotad klåssa! Bellman (SVS) 1: 211 (1790).
Ssgr (till 2): A: KLOSS-GÄDDA. [med avs. på anledningen till benämningen jfr FRÖ-GÄDDA (se FRÖ, sbst.2 ssgr)] (i folkligt spr. i vissa trakter) om gädda som leker i mars. Gyllenborg Insjöfisk. 36 (1770). TIdr. 1882, s. 106. —
-PADDA. (†) groda, padda. Forsius Min. 179 (c. 1613). —
-SIM. (i folkligt spr. i vissa trakter) grodsim. NordKult. 24: 35 (1933).
B (†): KLOSSE-STEN. [jfr t. krötenstein, eng. toadstone, fr. crapaudine, mlat. bufonites, crapodinus; ytterst efter lat. batrachites, av gr. βατραχίτης, viss grön ädelsten (benämningen sannol. urspr. föranledd av färglikheten mellan ifrågavarande stenart o. vissa grodarter)] ss. prydnad o. amulett brukad sten som ansågs uppkomma ss. avsöndring av en groda l. padda o. som tillskrevs vissa medicinska egenskaper; jfr GROD-, PADDE-STEN. Hildebrand MagNat. 285 (1650). BoupptSthm 1668, s. 1216.

 

Spalt K 1342 band 14, 1936

Webbansvarig