Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLYSCHA klyʃ3a2 l. kly3ʃa2, i vissa trakter äv. KLYSA kly3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(klysa 1889—1928. klyscha 1916 osv. klysja 1871)
Etymologi
[sv. dial. klysa, klysja, klump av ngt mjukt o. fuktigt, spottkluns, klyssa, äv.: klunga, hop (Hälsingl.); jfr nor. dial. klysa, spottkluns m. m.; samhörigt med KLOSSA, sbst.]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klunga; knippe. En stor klysja präktig laxöring. Ekström Vandr. 193 (1871). Klysorna av tång. Asplund Klockb. 10 (1925).
2) (vard.) om spottkluns. Björkman (1889). VLitt. 2: 338 (1902). Hon .. spottade med kraft och allvar den ena klyschan efter den andra in i glöden. Wallquist Doktorn 169 (1935).
3) (vard.) om vårdslöst framslungat, mer l. mindre expressivt yttrande, ”kraftord”, ”glosa” (se GLOSA, sbst. 2). En kort och kraftig klyscha. Larsson Hemmab. 33 (1916). De gamla blankslitna klyschorna om fickbiblar till nakna niggerbarn m. m. i samma idiotiska stil. SvD(A) 1932, nr 176, s. 6. Som den elaka och avundsjuka dottern i familjen slungade (skådespelerskan) ut sina klyschor med oförfärad brio. DN(A) 1932, nr 324, s. 4.

 

Spalt K 1422 band 14, 1936

Webbansvarig