| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLUNK kluŋ4k, interj.
användt för att återgiva ett dovt, vanl. med korta mellanrum upprepat läte l. ljud, i allm. äv. (o. i vissa fall oftare l. oftast) återgivet med: kluck (se KLUCK, interj.); ofta i substantivisk anv.; vanl. fördubblat. Björkegren 1412 (1784). En .. rolig historia som man kunde skratta .. åt, skratta så att det sade klunk i en. Ahrenberg Hih. 188 (1889). Klunk klunk lät det ur buteljen. Björkman (1889). — särsk. (knappast br.) i uttr. det slår klunk i halsen, det stockar sig i halsen på ngn; jfr KLUCK, interj. b slutet. När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor skräpa utanför, slog det klunk i halsen, som om han sväljt äppelbitar på tvären. Strindberg Hems. 92 (1887).
Spalt K 1403 band 14, 1936