| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄMT kläm4t, n. (Bergklint Vitt. 38 (1772), Svea), i bet. 2 äv. r. l. m. (SDS, Anderson Stadsl. 14 (1912)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar (SDS).
(i sht i vitter stil)
1) klämtande, klämtning. Den långsamma klockans klämt bådar dagens slut. LBÄ 14—15: 1 (1798). Gumælius Engelbr. 153 (1858). Mattsson LycklÖ 131 (1907).
2) klämtande slag, klämtslag. Åter ljödo tre varnande klämtar. SDS 1896, nr 599, s. 2. Ljudet av sista klämtet dog bort. Svea 1925, s. 72.
Spalt K 1495 band 14, 1936