| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄMTA kläm3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (bl. ngn gg i poesi, Gripenberg SvSon. 63 (1908: olycksklämtan), Blomberg KapHorn 37 (1920)), -ANDE, -NING; jfr KLÄMT.
1) med personligt subj.: med bestämda intervaller slå kläppen i en kyrkklocka mot ena sidan av klockan så att ett långt, sjungande ljud uppstår; äv. (tillf.) i fråga om slående på klocka med annat föremål än klockkläpp; äv. opers. i pass. RA I. 3: 57 (1593). Sedhan (efter gudstjänstens slut) klemtes i klokkan 9 gångor. Bureus Suml. 26 (c. 1600). (Prästerna förmanades att) Flijtigt tilhålla klockaren at klämta affton och mårgon. SynodA 1: 123 (1663). Är klockan stor, så att den ej .. kan svängas, så klämtar man på densamma med en hammare. Kræmer Span. 133 (1860). För att få de bärgtagna korna tillbaka ansåg man det nödvändigt att klämta några gånger i kyrkklockorna. Hembygden(Hfors) 1910, s. 145. — jfr AFTON-, BRAND-, KVÄLLS-KLÄMTNING m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) bildl. HJärta (1842) i 3SAH XLIII. 2: 111. Klämtandet med stora fosterländska fraser. Samtiden 1874, s. 242.
b) i oeg. l. överförd anv.
β) (i vitter stil, knappast br.) om knäppande o. d. på musikinstrument. Klämta ock några sorgliga tag / Mellanåt på din rörande luta! Hedborn 1: 132 (1840).
γ) (†) övergående i bet.: slå (med ett tillhygge o. d.). Langa hit .. riksdalern .., annars låter jag patron klämta med daggen på hans rygg. Blanche Jernbär. 4 (1847).
2) (numera i sht i vitter stil) om kyrkklocka: slå klämtslag, klämtande ljuda; äv. allmännare, om mindre klocka l. annat föremål som frambringar ett klingande ljud (påminnande om en kyrkklockas): pingla, ringa; äv. med innehållsobj.; äv. opers. Lucidor (SVS) 25 (c. 1670). Man lyffter hatten och läser ena bön, när thet klemtar. Swedberg Dödst. 549 (1711). Lisette. Jag kom at säga til at klockan tie klämtat. GFGyllenborg Vitt. 3: 253 (1773, 1797). Aflägset klämtade en klocka. Heidenstam Alienus 1: 253 (1892). Bing bång! bing bång! / klockorna klämta sin klagande sång. Jensen FjStig 41 (1893). En klämtande klockboj. Granlund Skärfv. 64 (1907; i bild). Siwertz Sel. 1: 35 (1920). — särsk. bildl. Hallström VilsnF 43 (1894). Blodet susade och klämtade i hennes öron. Dens. Brilj. 43 (1896). särsk. (†) övergående i bet.: ångestfullt slå l. klappa. Men mit rädda Samwet klemtar / Och til Waan-hop böjer sig. Lucidor (SVS) 64 (c. 1670).
Spalt K 1495 band 14, 1936