| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNACKA knak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
1) slå (på ngt) l. stöta (i ngt), så att det uppstår ett kort o. hårdt (svagt l. starkt) ljud l. en följd av dylika ljud; särsk. i fråga om handling som går ut på att väcka uppmärksamheten l. att (med de olika ljuden ss. tecken) uttrycka l. meddela l. angiva ngt; äv. med saksubj.: avgiva l. ljuda med ett kort o. hårdt ljud l. en följd av dylika ljud; äv. opers. Knacka på dörren (ss. en anhållan att få stiga in l. att man skall öppna). Det knackade på dörren. Knacka i väggen l. golvet (t. ex. ss. en anmaning till personer i ett rum bredvid l. inunder att hålla sig tysta). Knacka i glaset (för att äska ljud). Sitta och knacka på skrivmaskinen. Serenius Gg 4 a (1734). Gossens knackande på dörren besvarades inifrån, af en djup, något sträf basröst, med det vanliga: ”Stig in!” Carlén Repr. 6 (1839). Andemeddelanden .. genom knackningar medels bord. Geijerstam ModVidsk. 112 (1892). Varmgång i brist på olja .. ger .. sig (vanligen) till känna genom en skarp lukt af svedt samt genom knackning i motorn. Nerén HbAut. 1: 93 (1911). Den österrikiske lasarettsläkaren Auenbrugger (1722—1809) offentliggjorde en metod enligt vilken man, genom att med fingrarna knacka på den sjukes bröstkorg, skulle kunna bedöma lungornas .. tillstånd. Söderström LäkKvacksalv. 86 (1926). I en alkov har hon sitt arbetsbord med skrivmaskinen, som man vanligtvis hör knacka flitigt. SvD(A) 1932, nr 23, s. 8. — jfr ANDE-KNACKNING. — särsk. med innehållsobj.: under l. gm knackande nedskriva l. meddela l. uttrycka l. angiva (ngt). TT 1894, M. s. 71. Alla Europas telegrafapparater knacka mitt namn i detta ögonblick. Strindberg HögreR 222 (1899). Att utfråga den dolda framtiden genom bordsben, som hettes knacka svaren. Högberg Baggböl. 1: 194 (1911). FoFl. 1920, s. 94.
2) (med handen l. en hammare o. d.) giva (ngt) ett slag l. en följd av slag; särsk.: bearbeta l. forma l. stycka (ngt) gm slag (med hammare o. d.); äv. med saksubj. Almqvist Törnr. 3: 170 (1850). Admetos talar med en böjd, knotig, svartbränd gubbe, som knackat sin skära mellan tvenne stenar för att hvässa den. Hallström LegDr. 14 (1908). För grillen och för köket har varje restaurant behov av hushållskol, knackade kol och krossad koks. SvD(A) 1923, nr 129, s. 1. — jfr FALS-KNACKNING. — särsk.
a) arkeol. i fråga om bearbetning av flint- l. andra stenredskap. Denne (metkrok av flinta) är både framtill och baktill knackad. Nilsson Ur. I. 1: 28 (1838). 5GbgVSH A III. 6: 122 (1934).
b) med personobj.; särsk. refl., i uttr. knacka sig på pannan, (med handen l. en finger) giva sig ett lätt slag (l. en följd av lätta slag) på pannan (till tecken på eftertanke l. på att man icke anser ngn vara vid sina sinnens fulla bruk). Lagerlöf Holg. 2: 357 (1907). Bergman Patr. 30 (1928). — särsk.
α) (vard., numera mindre br.) i uttr. knacka ngn i huvudet l. skallen, med ngt tillhygge slå ngn i huvudet l. skallen. Meurman (1846). Hagberg Shaksp. 1: 418 (1847).
3) gm slag l. knackningar (i bet. 2) åstadkomma (ngt) l. förflytta (ngt in i l. ur ngt) l. lösgöra (ngt från ngt); äv. mer l. mindre bildl. Atterbom Minn. 2 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Knacka hål på rutan. Weste FörslSAOB (1823). Hearney knackade otåligt askan ur sin pipa. PT 1904, nr 68, s. 2. (Överste Edeblad) satt vid frukostbordet och knackade hål på ägg. Bergman Mark. 20 (1919). — särsk. (vard.) i sådana uttr. som knacka hål i ngns skalle, knacka hjärnan ur skallen på ngn, knacka livet ur ngn, knacka vett i ngn. Blanche Våln. 214 (1847). O, hvilken dåre jag var, som ej knackade lifvet ur mina fiender medan jag hade dem i mitt våld. Trolle Duvall 2: 191 (1875). Ungefär som man knackar vett i lymlar. Stenfelt Skepp. 26 (1903).
4) [efter t. knacken, eg.: bryta sönder (ngt), så att det uppstår ett knakande ljud] (†) bryta av (ngt), knäcka. Hvar .. (livländarna) öfverkommo någon Ryss, som giörligit var, at knacka halsen på .., giorde de sit bästa. Nordberg C12 2: 38 (1740).
5) [efter t. knacken, eg.: gå sönder med ett knakande ljud] (†) brista. Fast än min krop warder till spÿs / mathkar, ormar och draghar, / min siäll thar tu (dvs. Gud) doch lÿka wist, / när som mitt hierta knackar. Wivallius Dikt. 92 (1634).
1) (i musikerspr.) till 1: (gm knackning med taktpinnen) giva tecken till avbrott av (ett musiknummer). SD(L) 1902, nr 540, s. 3. (Sången) knackades av då man hunnit fram till följande passus: ”Ljude friskt vår sång, hurra!” GHT 1934, nr 106, s. 12.
2) till 2: slå av (ett ägg). Knacka av ett ägg i tjockändan eller smaländan. Siwertz JoDr. 193 (1928).
3) till 2 o. 3: gm knackning frånskilja (ngt). Börjesson E14 33 (1846). Han knackade af cigarraskan på tefatet. WoH (1904). —
KNACKA BORT10 4. till 2 o. 3: gm knackning frånskilja l. avlägsna (ngt). Heidenstam Skog. 288 (1904). Man .. (håller på) med att knacka bort putsen på fasaderna. SDS(A) 1930, nr 218, s. 5. jfr BORTKNACKA. —
KNACKA FRAM10 4.
2) till 1: under knackning (på skrivmaskin) nedskriva (ngt); äv. om telegrafapparat: under knackning nedskriva l. befordra (telegram). Wägner Norrt. 20 (1908). Han .. kunde knacka fram ett brev på skrivmaskin med pekfingertopparna. Essén Doll. 210 (1917).
3) till 2 o. 3: gm bortknackning av överliggande puts bringa (en väggmålning) att framträda. Man har knackat fram de gamla målningarna (i kyrkan) där sådana funnos kvar. TurÅ 1917, s. 196. —
KNACKA IHJÄL. (†) till 2 b β: slå ihjäl. Schönberg Bref 1: XXXIV (1792). Man säjer popul. Knacka ihjäl för slå ihjäl. Weste FörslSAOB (1823). —
1) (vard.) till 1: gm knackande inkalla (ngn); äv. refl.: gm (envist) knackande l. bultande (på dörren) styra om att man får komma in (ngnstädes). Nu ska’ vi knacka oss in hos Lamby. Wennerberg 2: 21 (1848, 1882). Berndtson (1880). TurÅ 1908, s. 24 (refl.).
2) till 2 o. 3: gm knackning indriva (ngt i ngt); äv. bildl. Berndtson (1880). Till sist kom döden .. och knackade sin bistra skolmästarvisdom in i ens hufvud så hårdt, att hufvudet brast. Hallström Sparfv. 103 (1903).
3) till 2 o. 3: gm knackning inrista (ngt i sten l. dyl.). Lagerlöf Sten. 25 (1914). TurÅ 1933, s. 40.
4) (vard.) till 2 o. 3: slå in (fönster); äv. (starkt vard.) i sådana uttr. som knacka in skallen l. hjärnan på ngn, krossa skallen osv. på ngn. Jag fick en hallucination om att min hustru ville knacka in hjärnan på mig med vigselringen. Tavaststjerna Bröl. 84 (1893). Knacka in rutan. Auerbach (1909). Lagerlöf Bannl. 108 (1918). —
KNACKA LOSS10 4 l. LÖS4. till 2 o. 3: gm knackning lösgöra (ngt). TT 1902, M. s. 126. (Han) knackade loss en stenflisa här, en annan där. Janson CostaN 1: 199 (1910). jfr LÖSKNACKA. —
KNACKA NED10 4 l. NER4. (ngt vard.) till 1: gm knackning (med telegrafnyckel l. på skrivmaskin) nedskriva (ngt). Knacka ned ett brev på (l. med) sin skrivmaskin. SvD(A) 1930, nr 83, s. 3. Därs. 1932, nr 61, s. 10. —
KNACKA PÅ10 4. till 1: knacka på dörren (ngnstädes). Knacka på hos ngn. Berndtson (1880). DN(A) 1934, nr 84, s. 1. —
KNACKA SÖNDER 10 40, äv. ISÖNDER040. till 2: gm knackning krossa l. förstöra (ngt). Knacka sönder nötter. Sahlstedt (1773). Nyblom Bild. 148 (1864). jfr SÖNDERKNACKA. —
KNACKA UPP10 4, äv. OPP4. till 1: gm knackning väcka (ngn) för att få honom att stiga upp. Hemberg Kola 50 (1902). En tidig morgontimme .. knackade (man) upp natthökaren vid Tomegapsgatan. Hellström Malmros 165 (1931). —
2) gm knackning befria (en pipa) från aska o. d. Knacka ur pipan. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Holmström Däck 8 (1927). —
1) gm knackning bringa ut l. lösgöra (ngt). Siösteen ModBelg. 144 (1906). Ur ett förfallet stenbrott knackade han ut många stenar med urgamla rester af växter och djur. Selander Keller Seldw. 2: 162 (1913). särsk. (vard.) i uttr. knacka ut ngns hjärna. Hagberg Shaksp. 6: 99 (1849). VLitt. 3: 776 (1902).
2) knacka ur (en pipa). Fältskärn knackade ut sin pipa mot spiselkanten. Topelius Fält. 4: 132 (1864). Smith KRanke 20 (1921).
(1) -ANDE. ”ande” som vid spiritistiska seanser meddelar sig gm knackningar; jfr KLAPP-ANDE. Backman OkändV 72 (1911). —
(jfr 1) -KORV. [efter t. knackwurst] (i Finl.) = -VURST. Hallstén o. Lilius (1896). Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 304, s. 12. —
(1) -SPRÅK. språk (användt t. ex. mellan fångar i angränsande celler) grundat på knackningar; jfr -ALFABET, KNACKNINGS-SPRÅK. Sandblad RyFång. 190 (1915). —
-STEN. (knack- 1838 osv. knacke- 1843—1866)
2) arkeol. till 2 a: sten använd vid knackning av flintredskap o. d. Nilsson Ur. I. 1: 30 (1838). Ymer 1920, s. 156. 5GbgVSH A III. 6: 121 (1934). —
(jfr 1) -VURST. [av t. knackwurst, benämning på ett slags hårdt rökt korv som ger från sig ett knakande ljud, då man i ett knippe av dylika korvar bryter den ena från den andra] ett slags rökt korv fylld med kokt, hackat svinkött; jfr -KORV. Gullberg Tokenstr. 4 (1895). STSD(A) 1933, nr 277, s. 11.
B (†): KNACKE-STEN, se A.
C: (1) KNACKNINGS-SPRÅK. knackspråk. Det bland förbrytare väl bekanta knackningsspråket. AB 1899, nr 145, s. 3.
1) (tillf.; se dock anm.) till 1 o. 2: person som knackar. Schultze Ordb. 2342 (c. 1755). Bergman VSmSkr. 352 (1859). Anm. Ordet har i denna bet. på senaste tid fått en allmänt spridd anv. i ssgn DÖRR-KNACKARE, person som går omkring o. knackar på l. ringer på för att utbjuda varor (l. tigga). GbgMP 1928, nr 7, s. 6.
2) telegr. till 1: för mottagning av telegram gm hörseln avsedd apparat i vilken en med en elektromagnet förenad hävstång gm knackningar efterbildar de olika telegraftecknen. 2NF 28: 722 (1918).
Spalt K 1531 band 14, 1936