Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNALLE knal3e2, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (fata)knalle; möjl. eg. etymol. identiskt med KNALLE, sbst.2, o. utgående från en bet. ”enfaldig l. ohyfsad l. efterbliven person”; jfr nor. knall, plump person; jfr äv. sv. dial. knöl, dase, tase m. m. ss. öknamn på person från ngn viss bygd. Enl. en av Hyltén-Cavallius Vär. 1: 62 (1863) framställd uppfattning skulle ordet urspr. haft bet. ”högländare”, i vilket fall det snarast vore att betrakta ss. en på grund av omtydning uppkommen subtraktionsbildning till ssgn KNALLE-BYGDEN, vars eg. betydelse vore ”bärgsbygden, höglandet” (jfr KNALLE, sbst.2 2)]
(vard.)
1) (i vissa trakter) öknamn på person (man) från ett område omfattande Sjuhäradsbygden i Västergötland o. vissa delar av västra Småland. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 48 (1868).
2) skämtsam benämning på gårdfarihandlande från (Sjuhäradsbygden i) Västergötland; äv. allmännare: gårdfarihandlande. VDAkt. 1797, nr 58 (1796). En så kallad Knalle eller Handlande Västgöthe. KungörKronobgL 1829, nr 19, s. 1. Något för något, sa knallen, gav en synål för frukosten. Ström SvenskOrdspr. 235 (1926). Norrländsk ”knalle” rånmördad. SvD(A) 1934, nr 212, s. 3 (rubrik). — jfr FAT-, SKÅL-, VÄSTGÖTA-KNALLE.
Ssgr: A (mindre br.): KNALL-BYGD(EN), se C.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KNALLA-BYGD(EN), se C.
C: (1, 2) KNALLE-BYGD(EN). (knall- 1846 (formen osäker), 1865—1933. knalla- 1868—1909. knalle- 1879 osv.) (vard.) skämtsam benämning på Sjuhäradsbygden i Västergötl. (ss. ”knallarnas” hembygd); i vissa trakter äv. med inbegrepp av vissa delar av västra Småland. Welander (1846). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 48 (1868). SvD(A) 1933, nr 89, s. 21.

 

Spalt K 1547 band 14, 1936

Webbansvarig