Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNIRKA knir3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(knerk- 1926 (dial.). knirk- c. 1645 osv. knärk- 1695)
Etymologi
[jfr d. knirke, nor. dial. knerka, nt. knirken; i (sekundärt) avljudsförhållande till KNARKA (jfr DIRRA : DARRA, KNIRRA : KNARRA m. fl.) l. k-avledn. till KNIRRA]
(i sht vard.) åstadkomma l. giva ifrån sig ett knarrande l. gnisslande ljud l. läte (med högre ton än ”knarra” o. mindre hårdt än ”gnissla”); vanl. med saksubj.; stundom opers. Arvidi 65 (1651; utan angiven bet.). Hon lutade sig tillbaka i den knirkande gamla korgstolen. Benedictsson Ber. 182 (1888). Knirkande galoscher. Wieselgren Upps. 74 (1907). (Sävsångaren) har de knirkande, knarrande toner, som alla vattensångare börjat med och som de lärt av grodorna. Rosenius SvFågl. 1: 71 (1914). Det lerkade och knerkade (när kärran drogs). Suneson GGrund 102 (1926). — särsk.
a) (†) om tänder: gnissla (mot varandra); om person l. djur: gnissla (med tänderna). Om .. (svinen) knirka med sina Tänder när the äta. IErici Colerus 2: 217 (c. 1645). Widh samma tahl stegh Kyrkioherden Her Nilss upp, .. bitandhess thenderna till sammans emot honom att the Knirkadhe. VDAkt. 1676, nr 10. Broman Glys. 3: 191 (c. 1730).
b) (†) om svalans läte: kvittra, ”kirra”. (Ladusvalans) qvittrande och knirkande sång. Nilsson Fauna II. 1: 395 (1824).
c) (i vissa trakter, vard.) om skodon: ”knarra”. Bredbottnade knirkande skor. Fogelqvist ResRot 118 (1926).
Särsk. förb.: KNIRKA STA. (†) sättas l. vara i rörelse med ett knarrande l. gnisslande ljud. Når hä bär tä wägs då Waggan knirkar staa. Tidfördrijf C 3 a (c. 1695). —
KNIRKA TILL10 4. (tillf.) plötsligt ”knirka”. En dörr knirkade till. Hök MajGrann. 10 (1929).

 

Spalt K 1616 band 14, 1936

Webbansvarig