Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNYFFEL knyf4el l. knyf3el2, förr äv. KNIFFEL, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -n; pl. -flar.
Ordformer
(kniffel c. 1755—1854. knyffel c. 1755 osv. knöffel 1538—1559)
Etymologi
[av t. dial. knöffel, t. knüpfel (se KNYPPEL)]
1) (†) påk, käpp, knölpåk; jfr KNYPPEL 1. VarRerV 49 (1538). Schultze Ordb. 2360 (c. 1755). Schück (1854; fr. Västergötl.).
2) (vard.) skämtsam benämning på pojke l. fullvuxen man: slyngel, skälm; äv. med försvagad bet.: hedersknyffel. Schück (1854; fr. Västergötl.). När allt går omkring, är den lille knyffeln klokare än jag sjelf. Topelius Läsn. 2: 24 (1866; om liten pojke). Den gamle knyffeln ’Ängbergs-Jonas’. Gellerstedt Hemtr. 25 (1905). Sundell GGodTid. 44 (1929). — jfr HEDERS-KNYFFEL.
Avledn.: KNYFFLA, v. [av t. knüffeln] (†) till 1: prygla (ngn), ge (ngn) stryk l. smörj. Lind (1749). Hof DialVg. 176 (1772).

 

Spalt K 1691 band 14, 1936

Webbansvarig