Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNYPPEL knyp4el l. knyp3el2, äv. KNIPPEL knip4el l. knip3el2, r. l. m., i bet. 4 m. l. r.; best. -n; pl. -plar ((†) -pler Barckhusen Cotossichin 51 (1669); -plor Widekindi KrijgH 32 (1671)); förr äv. KNUPPEL, m.; pl. -plar.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) påk, knölpåk; jfr KNYBBEL, KNYFFEL 1. UpplDomb. 3: 109 (1541). När .. Rijsset icke hielpa will, så tagher fadhren en gisl eller knuppel i handhen. L. Petri Gothus Tröstb. 25 a (1564). Dhenn som vill handle medh Rysserne, han måste haffva een knypell bak undher belthett i vargerningh. OxBr. 5: 72 (1614). Narren måste luskas medh knyppel. Grubb 566 (1665). Dalin (1852; angivet ss. föga br.). Lundell (1893; anfört fr. sydsv. förf.). Lundegård DrMarg. 2: 42 (1906).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., ävensom ä. t. knüppelkugel] (†) artilleriprojektil bestående av tvenne vid ändarna av en liten stång fästa (halv)kulor, stångkula. Œdman Bahusl. 129 (1746).
(1) -MAN, m. [av nt. knuppelman] i förb. doktor Knyppelman, mäster Erik, knölpåken. Thet är omögeligit, at man en wredh trätosam Qvinna styra kan. Men D(oktor) Knyppelman kan henne Mesterliga styra. Fosz 306 (1621; nt. orig.: Doctor Knüppelman; Weigere: Doktor Knippelmand).
Spalt K 1693 band 14, 1936