| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNYST knys4t, n. (CVAStrandberg 4: 328 (1857) osv.), äv. r. l. m. (Dalin Vitt. 5: 150 (c. 1750), Högberg JesuBr. 1: 170 (1915)), oböjl.
(ngt vard.)
1) (svagt) ljud; halvkvävt ord, ”muck”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest; ofta i sådana uttr. som icke ett knyst, icke det minsta knyst, varken knyst eller knäpp o. d.; jfr KNY, sbst. (Han) hörde icke det ringaste på gatan hvarken knyst el(ler) knäpp. VRP 3/4 1722. Den hurtige Charlie, som utan ett knyst afstår sitt hjertas utkorade åt brodern. AB(L) 1895, nr 290, s. 2. Ingen vågar säga ett knyst. VL 1907, nr 166 A, s. 6.
2) i allmännare anv., övergående i bet.: (icke) det minsta, (icke) ett dyft. Janson Gast. 64 (1902). Prosten stirrade länge på skrivelsen och förstod inte ett knyst. Larsson i By BergsmH 1: 60 (1915). Därom vet Pantalone ej ett knyst. Siwertz Vindr. 124 (1919).
Spalt K 1695 band 14, 1936