| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNÄBÖJA knä3~böj2a, v. -er, -de, -t, -d; förr äv. KNÄBÖJAS, v. dep.; pr. ind. sg. -s. vbalsbst. -ANDE, ELSE (†, LPetri DialNattw. G 6 b (1562; i bet. 1 a), Ekblad 145 (1764)), -NING; -ARE, sbst.2 (sbst.1 se KNÄ ssgr) (knappast br., Björkman (1889)), -ERSKA (tillf., Nordin Vägskäl 71 (1907; i bet. 1 a)).
a) till KNÄ I 1 d α: ss. yttring av vördnad l. underkastelse l. i andakt l. bön falla på knä. Knäböja för ngn. Psalt. 95: 6 (Bib. 1541). Vid det saliggörande Korset / Knäböj Du (Vladimir) och ditt folk! Stagnelius (SVS) 3: 74 (1817). DN(A) 1934, nr 90, s. 5. — särsk.
α) i p. pr. i överförd anv., om läge, ställning o. d. Han dröjer .. i sitt knäböjande läge. Atterbom LÖ 1: 322 (1824).
β) (†) med (indirekt) obj.: knäböja för (ngn). Tÿ lather oss honom (dvs. Gud) tilbidia, knäböia, / och ära i evihet. Visb. 1: 155 (c. 1620).
δ) (†) dep. Laura knäböjs och med tystnad gråt / Höljer domarns hand och nederdignar. Elgström (o. Ingelgren) 74 (1810).
ε) (numera knappast br.) i p. pf.: som böjt knä; knäböjande; med böjda knän. Kellgren 2: 127 (1783). Knäböjd läste han då den heliga bönen. Tegnér (WB) 3: 118 (1820). Rydberg Sing. 115 (1894).
ζ) ss. vbalsbst. -ning; särsk. konkretare. Schroderus Os. III. 1: 370 (1635). DN(A) 1929, nr 222, s. 1.
b) gymn. till KNÄ I 1 d β, ss. vbalsbst. -ning; särsk. konkretare. Hartelius Sjukgymn. 47 (1870). IGymnInf. 1872, s. 19. Janson CostaN 2: 83 (1910).
2) bot. till KNÄ II 3, i p. pf., om stjälk l. strå o. d.: som är krökt vid lederna; jfr 3 a. Hartman Fl. IX (1820). Kärrkafle .. ett .. mjukt gräs med nedtill knäböjdt strå. Juhlin-Dannfelt 447 (1886).
a) i p. pf.: böjd så att den bildar ett knä. VetAH 1811, s. 150. (Yx-)eggen (har) bildat en rät vinkel mot det vanligen knäböjda skaftet. IllSvH 1: 37 (1875). TMatFysKemi 1922—23, s. 162.
Spalt K 1731 band 14, 1936