| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLON kω4lon, i bet. 1 äv. kå4-, sbst.2, n.; best. -et; pl. =, i bet. 1 äv. (med lat. pl.-ändelse) kola -a (Kræmer, Östergren (1930)).
1) versl. dels i klassisk metrik: rytmisk sats innehållande flera än två enkla versfötter, dels i modern metrik: versled avgränsad gm en i versen på bestämt ställe återkommande paus; jfr VERS-HALVA. Kræmer Metr. 1: 80 (1874). Brate SvSpr. 218 (1898).
2) skiljetecken bestående av tvenne över varandra ställda punkter (:), användt i sht dels inuti en mening omedelbart framför direkt anföring som föregås av anföringsord l. anföringssats (i ä. tid med vidsträcktare anv.), dels ss. beteckning för förkortning inuti ord (t. ex. Kungl. Maj:t, d:r) l. i siffergrupp (t. ex. 1: 10 ss. beteckning för ”kapitel 1 vers 10” resp. ”en krona o. tio öre” m. m.); jfr DUBBEL-PUNKT. Arvidi 214 (1651). Swedberg Schibb. 83 (1716). Colon .. brukas vid ändan af en föregående utlåtelse, som kräfver något efterföljande. Dalin Arg. 2: 383 (1734, 1754). Moberg Gr. 152 (1815). Brate SvSpr. 53 (1898). jfr: Tecknet : upptogs först av romarna; hos grekerna var kolon liktydigt med vårt semikolon, och blott den övre av de båda punkterna utsattes. SvUppslB (1933). — jfr HALV-KOLON.
Spalt K 1894 band 14, 1936