Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMPROMISS kom1prωmis4 l. -pro- l. -prå-, r. l. m. l. f. (RP 12: 196 (1647) osv.) ((†) n. Tegel G1 2: 41 (1622), Eberhardt AllmH 3: 110 (1776)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet com-. -mis 1603 (: compromis-handell) 1751. -miss 1575 (: compromiss handell) osv.)
Etymologi
[jfr t. kompromiss, fr. compromis; av lat. compromissum, p. pf. n. av compromittere (se KOMPROMITTERA)]
1) jur. i fråga om hänskjutande av en tvistefråga till skiljedomares avgörande.
a) överenskommelse mellan tvistande parter att låta en tvist avgöras gm skiljedom, skiljedomsavtal; äv.: förbindelse l. utfästelse att låta en tvist avgöras gm skiljedom. Tegel G1 2: 41 (1622). De makter, som vilja anlita skiljedom, underteckna en kompromiss, i hvilken angifvas tvistens föremål. SFS 1910, nr 153, s. 31. SvUppslB 15: 855 (1933; angivet ss. förekommande i utländsk rätt, särsk. folkrätt).
b) skiljedom; skiljedomares avgörande i en till honom l. dem hänskjuten fråga, utslag i skiljedom. BtÅboH I. 13: 240 (1638). Her R. Drotzen: Ettera måste gode män dedh componera, eller compromissen stelles i exsecution. RP 12: 196 (1647). Tvisten om tre kronor skulle genom compromiss i Rostock vidare afgiöras. Dalin Hist. III. 2: 23 (1762). Aftal om kompromiss. Fliesberg HbKöpm. I. 1: 146 (1897).
c) (numera knappast br.) nämnd som utses för att avgöra viss tvistefråga, skiljedomstol, skiljenämnd. PH 2: 1297 (1736). En i bestämd ordning tillsatt kompromiss. 1NJA 1903, s. 326.
2) [anv. utvecklad ur 1] överenskommelse på grundval av ömsesidiga eftergifter; ömsesidig eftergift; sammanjämkning (av olika meningar o. d.), sammanjämkningsförslag; äv. bildl.; stundom närmande sig bet.: medelväg (mellan olika synpunkter l. krav o. d.). Ingen kompromiss med verlden, så snart det rör samvetet! Geijer I. 6: 34 (1839; angivet ss. de första kristnas grundsats). (Vår nuvarande skolstadga är frukten av) en kompromiss emellan två motsatta uppfattningar. Verd. 1884, s. 133. I riksdagskorridorerna avgöras många ärenden. Här sker agitationen. Här uppgöras kompromisser. Kuylenstierna Statsmaskin. 98 (1926).
Ssgr: (2) KOMPROMISS-ARTAD, p. adj. Kompromissartade överenskommelser. SvD(A) 1929, nr 215, s. 3.
(1) -BREV. (numera knappast br.) jur. skriftlig förbindelse att låta en tvist avgöras gm skiljedom. Nehrman PrCiv. 366 (1751). Schrevelius CivPr. 7 (1853).
(1) -DOM. jur. skiljedomstols utslag. Weste (1807). 1NJA 1899, s. 186.
(1) -DOMSTOL. (mindre br.) jur. skiljedomstol; jfr KOMPROMISS 1 c. WoJ (1891).
(1) -HANDEL. (†)
1) underhandling l. beslut om hänskjutande av tvist till skiljedomare; äv.: fördrag om skiljedom. Såsom wii haffwe begäredt, att thenn compromiss handell måtte bliffwe på någre åhr förlengett, .. så (osv.). SvTr. 5: 15 (1575). Gustaf II Adolf 171 (1617).
2) skiljedomsförfarande. VRP 18/10 1736.
(2) -KANDIDAT. vid politiskt val. —
(1) -KONVENTION. jur. inom folkrätten: konvention mellan tvenne stater rörande skiljedom i viss, bestämd tvist. Reuterskiöld Grundlag. 320 (1925).
(1) -NÄMND. (mindre br.) jur. skiljenämnd; jfr KOMPROMISS 1 c; särsk. om på vissa ställen förekommande permanent skiljedomstol för vissa frågor, särsk. rörande handeln. NF 8: 1143 (1884). Fliesberg HbKöpm. I. 1: 148 (1897).
(2) -POLITIK. PT 1892, nr 268 A, s. 2.
(1) -RÄTT, r. l. m. (numera knappast br.) jur. skiljedomstol, skiljenämnd; jfr KOMPROMISS 1 c; särsk. om på vissa ställen förekommande permanent skiljedomstol för vissa frågor, särsk. rörande handeln. 2RARP 6: 135 (1731). Hernberg Rättsh. 578 (1922).
Avledn.: KOMPROMISSA, se d. o.
KOMPROMISSARIE, m. [jfr fr. compromissaire, av mlat. compromissarius]
1) jur. till 1: skiljedomare, skiljeman. OSPT 1686, nr 19, s. 7. Fliesberg HbKöpm. I. 1: 148 (1897).
2) (skämts., mindre br.) till 2: person som (gärna) kompromissar, kompromissare. Sundén (1886). Spångberg PosseHansson 86 (1936).

 

Spalt K 2067 band 14, 1937

Webbansvarig