Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONJEKTUR kon1jäktɯ4r l. -jek-, r. l. f.; best. -en, vard. äv. -n; pl. -er.
1) (i sht i vetenskaplig framställning) (ur osäkra premisser dragen) slutsats; förmodan; gissning; äv. abstr.: förhållande(t) att draga slutsatser (ur osäkra premisser) l. att gissa sig till ngt. LLaurentii Nyåhrspr. A 4 b (1618). (Astrologernas) ogrundade Conjecturer om Wäderleek, Lycka eller Olycka. Rålamb 4: 27 (1690). Vi känna .. (enl. Malebranche) andras själar genom conjectur och förmodan. Boström 2: 76 (1838). SvUppslB (1933).
2) [specialfall av 1] språkv. förmodan l. gissning angående den rätta lydelsen av ett textställe; på grundval av en dylik förmodan föreslagen läsart; äv. abstr. 2VittAH 15: 170 (1833, 1839; abstr.). Jag har gjort konjekturer och rättelseförslag till .. ett femtiotal ställen. NysvSt. 1921, s. 93. — jfr TEXT-KONJEKTUR.
1) (i vetenskapligt fackspr., mindre br.) till 1. Konjektural skarpsinnighet. Leopold 6: 160 (1806). Ekbohrn (1904).
2) språkv. till 2. (Madvig) fordrade .. myndigt respekt för (text-)kritiken, också då hon är rent konjektural. Cavallin (o. Lysander) 55 (1887).
Spalt K 2114 band 14, 1937