| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONSTRUERA kon1strɯe4ra l. -stru-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONSTRUKTION, KONSTRUKTÖR.
1) urspr. o. eg.: sammanfoga l. hopsätta enskilda delar till ett helt med viss avsedd uppgift (i sht byggnad l. mekanisk inrättning o. d.), bygga; numera nästan bl.: medelst detaljerad ritning l. medelst modell angiva form, dimensioner, anordning o. d. för (ngt som skall byggas l. framställas), göra ritning l. modell till (byggnad, mekanisk inrättning o. d.); jfr KONSTRUKTION 1. Swedberg Schibb. 259 (1716). At man så sällan finner något Pump-verk vara rätt construerat. Triewald Förel. 2: 160 (1729, 1736). Taket (i rikssalen i Gävle) är .. så construeradt, at (osv.). SP 1792, nr 30, s. 3. En .. praktisk riktställning för .. gevär .. har konstruerats af (N. N.). SvD(A) 1917, nr 261 A, s. 10. Fogelqvist ResRot 84 (1926; med avs. på sluss). särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl.: bilda, dana. särsk.
a) i p. pf. med adjektivisk bet.: (av naturen) danad l. inrättad; numera företrädesvis (vard.) om person, i förb. med adverbial angivande sättet, i sht i fråga om ngns andliga daning. SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 70. Knorring Skizz. II. 1: 295 (1845; om mun). Alla sundt konstruerade människor. Nyblæus Forskn. I. 1: 6 (1873). Nilsson FestdVard. 104 (1925).
b) (†) övergående i bet.: konstituera. Man eller hustru eller vad som konstruerar ett äktenskap. Wedberg HD 394 (i handl. fr. 1803).
2) i fråga om tankens o. fantasiens skapande värksamhet: uppbygga, frambringa, framställa, skapa, bilda; vanl. för att framhäva värksamheten ss. saknande (erforderligt) underlag i erfarenheten l. värkligheten: göra upp (ngt) på fri hand, hitta på (ngt), i sin framställning av (ngt) låta sig ledas av viss(a) abstrakt(a) princip(er) l. viss(a) teori(er) o. därvid bortse från l. göra våld på fakta; äv. abs.: göra tankebyggnader, sätta in ett självgjort sammanhang i stället för sakernas eget, ordna l. framställa efter ett godtyckligt schema; ofta i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., vanl. övergående i bet.: ovärklig, onaturlig, konstlad, ”konstgjord”, ”hopgjord”; jfr KONSTRUKTION 2. Polyfem II. 3: 4 (1810). Han konstruerar sällan; han har med trogen kärlek sökt Svenska Samhällssystemet i lagarne. Frey 1841, s. 161. Ingen vetenskap är till för att förneka den faktiska verkligheten och konstruera en annan verklighet. Klockhoff ESkr. 379 (1865). Feilitzen Real. 3: 13 (1885). Runeberg lämnar ingenting ifrån sig, som ej är noga konstrueradt och afvägdt. Söderhjelm Runebg 1: 451 (1904). Exakta siffror, icke konstruerade, utan verkligt genomlefda och kontrollpröfvade. Tenow Solidar 3: 90 (1907). Händelseförloppet (i filmdramat) är på sina ställen konstruerat och osannolikt. SkånAB 1928, nr 89, s. 8. — särsk.
a) (†) med avs på vetenskap: bygga upp till ett system, systematisera. Agardh i 2SAH 10: 83 (1821). Berzelius Brev 10: 71 (1831).
b) språkv. framställa (i ett språk l. i en dialekt eljest icke anträffad form, i sht urform l. grundform) i överensstämmelse med kända fakta i fråga om språkets utveckling. EHTegnér i 3SAH 6: 343 (1891).
a) rita geometrisk(a) figur(er) för bevis av (geometrisk sats); (på grundval av vissa kända förhållanden) göra ritning(ar) för framställande av (viss sökt geometrisk figur) l. för bestämmande av (en l. flera sökta punkter). Palmquist ConSect. 35 (1752). Mig förelades af Dekanus att konstruera och bevisa 10:de propositionen af 4:de boken i Euklides. HLittSt. 3: 167 (i handl. fr. 1882). Konstruera brännpunkterna till en ellips eller hyperbel, då man känner de linjer, utefter vilka axlarna falla, samt två tangenter. TMatFysKemi 1922—23, s. 235. jfr (†): En figur säges construeras, när man uti en parallelogram drager räta lineer, som äro parallela med sidorna, och råka Diagonalen uti samma punct. Strömer Eucl. I. 2: 9 (1744).
b) med avs. på ekvation l. algebraiskt uttryck: framställa i form av l. förmedelst geometrisk figur. Palmquist Alg. 2: 19 (1746). Hedström o. Rendahl Alg. 78 (1915).
4) [urspr. o. eg. överförd anv. av 3] filos. om värksamhet varigenom ett begrepp (abstrakt l. totalitetsbegrepp) erhåller sitt fullt bestämda innehåll; dels enligt Kants filosofi: framställa l. bilda (begrepp) i åskådningen, dels enligt vissa efterkantiska filosofer: härleda det särskilda ur det allmänna, aprioriskt förklara; jfr KONSTRUKTION 4. Lutteman Schulze 161 (1799). MarkallN 2: 113 (1821). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Nyblæus Forskn. I. 2: 384 (1875).
5) [eg. specialfall av 1] språkv. ställa samman (ord) till ett (begripligt) helt (mening, sats o. d.) med användande av i ett språk förekommande medel (vanl. formkategorier, prepositioner, ordföljd) för utmärkande av ordens inbördes sammanhang; numera nästan bl. för att angiva den l. de formkategorier, särsk. kasus, l. preposition(er) o. d. som ett ord fordrar vid sammanställning med andra ord för att med dem bilda ett helt med viss bet., i sht i uttr. konstrueras med (kasus l. preposition o. d.); jfr KONSTRUKTION 5. Detta verb konstrueras med dativ. De sätt, hvaruppå (orden) .. sammansättas (construeras) med andre ord, serdeles med præpositioner. Kellgren UnderrSvOrdab. 5 (1787). Särskilta ord uttrycka .. ej någon hel tanke, förr än de blifvit behörigen konstruerade, d. ä. så böjda och hopställda, att förståndet kan inse deras sammanhang. Moberg Gr. 46 (1815). Enberg SvSpr. 241 (1836). Noreen VS 7: 89 (1906). jfr (†): När man återställer den naturliga ordningen, som blifvit rubbad i en sats eller period, säges man konstruera meningen. Boivie SvSpr. 95 (1820).
2) till 2. Nyblom i 3SAH 8: 252 (1893). Då denna fantasi hunnit konstruera om verkligheten. Fahlcrantz Kyrkoh. 295 (1907). —
KONSTRUERA UPP 1010 4 l. OPP4. särsk. till 2: bygga upp, komponera. EHTegnér i Ydun 1870, s. 58. Den tragedi, jag konstruerat upp. Jensen Hudson GrönskBon. 229 (1923). Hellström Storm 226 (1935).
Spalt K 2219 band 14, 1937