| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONTINUITET kon1tinɯ1ite4t l. -nu1-, l. 010—, r. l. f.; best. -en.
(i sht i fackspr., särsk. mat., filos. o. naturv.) egenskap(en) att vara kontinuerlig; obrutet sammanhang i tid l. rum, i en formserie o. d.; av inga språng l. luckor avbrutet sammanhang i en utveckling; motsatt: diskontinuitet o. diskretion (se d. o. I). Med continuitet menas den egenskap hos alla storheter, til följe hvaraf ingen del af dem är den möjligaste minsta (enkel). Lutteman Schulze 263 (1799). I anseende til tidens oändliga delbarhet eller continuitet. Höijer 2: 218 (c. 1812). Menskliga arbetets kontinuitet, i följd hvaraf det ena verksamhets-momentet oupphörligt griper in i det andra. Geijer I. 6: 174 (1839). Motsatsen mellan talens diskontinuitet och rumsstorheternas kontinuitet. PedT 1890, s. 206. Betydelsen af den historiska kontinuiteten, som vårt århundrade kommit till insikt af. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 314 (1900). Naturen bryter (enligt Leibniz) aldrig mot kontinuitetens lag, gör inga språng. PedT 1906, s. 329. Leukocyternas utvandring eger rum genom kärlväggar, som med afseende på kontinuiteten äro fullt oskadade. 2NF 31: 648 (1920). Känslan för bevarandet av våra goda traditioner och uppehållandet av kontinuiteten med gångna tider. SvD(A) 1933, nr 53, s. 5.
-LAG(EN). filos. o. naturv. om den (antagna) lagen att varje förändring, följd l. serie i naturen är kontinuerlig. Lutteman Schulze 65 (1799). JSvanberg PVetA 1814, s. 18. Göransson UndersRel. 1: 108 (1904). —
Spalt K 2254 band 14, 1937