| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPP kop4, sbst.2, r. l. m., om person m.||ig., om djur m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
1) huvud; numera bl. ss. förled i vissa ssgr. Jag vill rättnu gå ut och see på en skriffuare, som skall mista sin kop. Ekeblad Bref 1: 85 (1651; rättat efter hskr.). Serenius (1741).
2) ss. senare ssgsled i namn på vissa djur (l. människor) med så l. så beskaffat huvud. — jfr BRUN-, DIGER-, DOT-, GALEN-KOPP m. fl.
3) i bildl. anv., om vissa föremål.
a) (†) viss del av sadelbom. Koppen är den högsta delen (av sadelbommen) öfver manken. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 33 (1836).
b) [efter motsv. anv. i t.] orgelb. viss del av orgelns tungpipor, försedd med ett vertikalt, genomgående hål i vars övre mynning pipans kropp är ställd o. i vars nedre del munstycket är infört. Drake Töpfer 304 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 100 (1912).
c) byggn. den i en muryta synliga delen av en byggnadssten; särsk. om den korta sidan, då denna ligger i murens yta; äv. i utvidgad anv., dels om byggnadssten med kortsidan i murytan, koppsten, bindare, bindsten, dels om murskift vari stenarna ligga med kortsidan i murytan, koppskift, bindskift; äv. om den övre ytan av gatsten o. d. Stål Byggn. 1: 228 (1834). Den smala sida af stenen (i en byggnad) som är plan och ligger i murens yta (kallas) ”kopp” eller ”koppyta”. Rothstein Byggn. 384 (1859). Ligga (byggnads-)stenarna .. vinkelrätt mot murens längdriktning, kallas .. skiftet ”kopp” eller ”bindskift”. 2UB 1: 420 (1898). Tegelförbandet (i norra rundeln av Uppsala forna ärkebiskopsborg) är det vendiska, d. v. s. löpare och kopp omväxlande i samma skift. UpplFmT 43: Bil. 34 (1929).
(3 c) -MUR. byggn. den del av en mur som vetter åt ut- l. framsidan; motsatt: bakmur. Stål Byggn. 1: 250 (1834). SJ 2: 231 (1906). —
(1) -RÄNNING. [av t. kopfrennen] (†) riddarspel vari deltagarna sökte träffa (o. avhugga) huvudet på en uppsatt trädocka. Stiernhielm Virt. 4 (1650, 1668). —
(1) -RÄTT, adv. (†) rakt upprätt. (Man låter) tw Ledh avancera tillijka, och thet första på Knäd, dhet andra Koprätt gifwa Fyhr. Söderman ExBook 148 (1679). Doch står icke samma trään kopprätt, vthan luta til Jorden. Hiärne 2Anl. 225 (1706). —
(1) -SKATT. [av nt. koppschatt, t. kopfschatz] (i fackspr.; i fråga om ä. förh.) = HUVUD-SKATT 1. Mantalspenningarne som elliest här i landet kallas Kopskatt. Stiernman Riksd. 1417 (1662). Roman Holbg 63 (1746). 2NF 13: 851 (1910). —
(3 c) -SKIFT, äv. -SKIFTE. byggn. i mur: skift vari stenarna ligga med kortsidan i murytan, bindskift. Först lägges ett löparskifte, der ofvan ett koppskifte, så ånyo ett löparskifte. LfF 1854, s. 322. 3NF 14: 445 (1931). —
(3 c) -SKIKT. = -SKIFT. Rothstein Byggn. 384 (1859). Vi (murare) måste .. spendera .., om vi murat två koppskikt öfver hvarandra. OoB 1895, s. 348. —
(3 c) -STEN, sbst.1 (sbst.2 se KOPPA, sbst.2 ssgr). byggn. bindsten (se d. o. 2 a). Ståhlsverd 7 (1755). 3NF 14: 445 (1931). —
(1) -STYCKE. [av t. kopfstück] (†) nackstycke på betsel; jfr HUVUDSTYCKE 3. Spak HbFältartill. 109 (1873). Schulthess (1885). —
(3 c) -YTA. byggn. Den smala sida af stenen som är plan och ligger i murens yta (kallas) .. ”koppyta”. Rothstein Byggn. 384 (1859). Om .. (gatstenen) sättes så att rotytan blir möjligast parallell med koppytan. Erikson HbSmågatst. 12 (1928).
Spalt K 2349 band 14, 1937