Publicerad 1937 Lämna synpunkter KORREKTÖR, m.; pl. -er. Ordformer (äv. skrivet co-. -teur 1785—1792. -tör 1801—1870) Etymologi [av fr. correcteur, av lat. corrector (se KORREKTOR)] (†) korrekturläsare; korrektor. Gyllenborg Bält Föret. 10 (1785). SP 1870, nr 5, s. 2. Spalt K 2467 band 14, 1937 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
