| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KORPUSKEL korpus4kel, r. l. m.; best. -n; pl. -kler.
a) biol. om i organism förekommande ytterst liten kropp; numera bl. ss. senare led i vissa ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. TLäk. 1833, s. 43. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 347. Areschoug LbBot. 313 (1863). Thunberg Livsförrättn. 252 (1925; om njurkorpuskel). — jfr BEN-, BLOD-, NJUR-KORPUSKEL m. fl.
b) (i fackspr.) i fråga om vissa äldre teorier med avs. på materiens byggnad. Boström 2: 43 (1838; i fråga om Epikur). Rein Psyk. 1: 210 (1876; i fråga om Cartesius). (R. Boyle) var av den åsikten, att alla grundämnen äro uppbyggda av små partiklar, korpuskler. NoK 3: 12 (1921).
c) fys. enligt Newtons emissionsteori, benämning på de ytterst små kroppar varav ljuset består o. som utsändas från ljuskällan; jfr LJUS-KVANTUM. SvD(A) 1926, nr 126, s. 7. Den gamla striden om ljusets natur av vågor eller korpuskler. Därs. 1933, nr 306, s. 17.
d) fys. om de små partiklar varav viss strålning består o. som med stor hastighet utslungas från den strålande kroppen. KemT 1904, s. 58. TMatFysKemi 1917—18, s. 29. SvD(A) 1934, nr 141, s. 8.
Spalt K 2461 band 14, 1937