Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORRUPTEL kor1upte4l, r. l. f., i bet. 2 äv. n.; best. -en, äv. -n, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äv. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korruptel; av lat. corruptēla, (moraliskt) fördärvande inflytande, till stammen i corruptus, p. pf. till corrumpere, fördärva (se KORRUMPERA)]
1) (†) i pl.: moraliskt fördärvande inflytande, moraliskt fördärv; stundom allmännare: bedrägerier. PErici Musæus 2: 41 a (1582). RARP 9: 357 (1664). Biurman Brefst. 124 (1729).
2) i sht språkv. förvanskad ordform, förvanskat textställe. Charpentier IeurSpr. 46 (1915). Nilsson FolklFest. 325 (1915).

 

Spalt K 2476 band 14, 1937

Webbansvarig