| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOSMO- kos1mo- l. -må- l. -mω-, framför obetonad stavelse äv. kosmå1– l. -mω1-.
som hör till l. har samband med l. avseende på kosmos l. universum; ss. första led i ssgr.
-GONISK -gå4nisk, adj. [jfr t. kosmogonisch, eng. cosmogonic(al), fr. cosmogonique] (i fackspr.) adj. till -GONI. Phosph. 1811, s. 253. (Swedenborgs) kosmogoniska idéer. Bergstrand Astr. 270 (1925). —
-GRAF104. [jfr t. kosmograph, eng. cosmographer, fr. cosmographe, lat. cosmographus, gr. κοσμογράφος] (i sht förr, i fackspr.) person som sysslar med l. är hemmastadd l. fackman i kosmografi; förr stundom ungefär: geograf. Björkegren 651 (1784). 2NF 18: 152 (1912). —
-GRAFI1004 l. 01—. (förr äv. i lat.-gr. form TullbSthm 27/5 1569 (i bet. 2)) [ytterst av gr. κοσμογραφία] (i sht förr, i fackspr.)
1) vetenskap som framställer (beskriver) de allmänna dragen av universum (o. väsentligen omfattar deskriptiv astronomi o. geografi), allmän världsbeskrivning; förr stundom ungefär: geografi. Lagerbring HistLit. 58 (1748). Broocman TyUnd. 1: 59 (1807). SvUppslB (1933).
2) kosmografisk framställning, handbok (lärobok) i kosmografien. Dantes kosmografi. Lidforss Dante II. 1: 65 (1902). 3NF 8: 543 (1928). —
-GRAFISK1040. [jfr t. kosmografisch, eng. cosmographic(al), fr. cosmographique] (i fackspr.) adj. till -GRAF o. -GRAFI 1. Kosmografiska sällskapet i Uppsala (stiftat 1758). SvMag. 1766, s. 302. SvUppslB (1933). —
-LOGI~04. [jfr t. kosmologie, eng. cosmology, fr. cosmologie, nylat. cosmologia] (i fackspr.)
1) vetenskapen l. teorien om universum ss. ett ordnat helt o. om de allmänna lagar som styra detsamma. Höijer 2: 181 (1799). SvLittH 1: 351 (1919).
2) kosmologisk framställning; handbok i kosmologien. Giordano Brunos kosmologi. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 338. särsk. om en av avdelningarna i Wolffs filosofi. SvMerc. 1: 407 (1756). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-LOGISK1040. [jfr t. kosmologisch, eng. cosmologic(al), fr. cosmologique, nylat. cosmologicus, gr. κοσμολογικός] (i fackspr.) adj. till -LOGI 1. SvMerc. V. 4: 220 (1760). (Polhems) skrifter af kosmologiskt innehåll. 2NF 21: 1230 (1914). —
-POLIT1004 l. 01—. [ytterst av gr. κοσμοπολίτης, ssg med πολίτης, borgare (i stad), till πόλις, stad (se POLIS, m.)]
1) person som (i saknad av nationell känsla) betraktar l. behandlar hela världen som sitt fädernesland (under tillbakasättande av det egna landet o. dess intressen), person som icke är l. känner sig knuten till något särskilt land l. samhälle, utan känner sig hemma var som helst i världen o. lätt tillägnar sig olika länders sedvänjor, världsborgare. Eurén Kotzebue Orth. 3: 155 (1794). SvD(A) 1930, nr 335, s. 16.
2) i oeg. l. bildl. anv.; särsk. om ngt som har samma giltighet l. bedrives på samma sätt l. förekommer överallt i världen. Naturvetenskaperna äro kosmopoliter. Fries BotUtfl. 2: 4 (1852). Heidenstam Dag. 40 (1902, 1909). särsk.
a) biol. om växt l. djur som förekommer över större delen av jorden där möjlighet till dess existens förefinnes. MosskT 1889, s. 258. Rosén Djurgeogr. 1 (1914).
-POLITISK10040 l. 01—. [jfr t. kosmopolitisch, eng. cosmopolitic] som hör till l. är inriktad på l. omfattar hela världen o. icke är begränsad till ngt särskilt land l. dess innebyggare; som icke har sin prägel av l. är avpassad för ngt särskilt land l. ngn särskild nation; vars intressen o. strävanden icke äro inriktade på ngt särskilt land l. ngn särskild nation, utan gälla hela mänskligheten. SvMerc. 1764, s. 787. Grand Hôtel (i Sthm), som .. har ett mer kosmopolitiskt än svenskt tycke. VLS 7 (1884). Från kosmopolitisk synpunkt är frihandelns teori .. riktig. De Geer Minn. 2: 291 (1892). särsk. biol. motsv. -POLIT 2 a. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 101. BotN 1912, s. 299. —
-POLITISM10104 l. 01004. [jfr t. kosmopolitismus, eng. cosmopolitism, fr. cosmopolitisme] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kosmopolitisk l. kosmopolit; världsborgaranda; kosmopolitisk karaktär l. prägel. ÅboT 1795, nr 22, s. 3. Allt slags kosmopolitism vittnar .. om sedlig slapphet. Snellman Stat. 35 (1842). Blanck NordRenäss. 432 (1911). —
-RAMA -ra4ma l. —32 (kåssmåráma Dalin), n. (Bergman, Östergren (1930)), äv. r. l. f. (m. Dalin (1852), Ahlman (1872); f. Sundén (1886), LoW (1911)); best. -at, ss. r. l. f. l. m. -an; pl. -or ((†) -er Dalin (1852), Linder Regl. 97 (1886)). [jfr t. kosmorama, eng. o. fr. cosmorama; med avs. på senare leden jfr CYKLORAMA, DIORAMA, PANORAMA; eg.: världsskådespel] (i sht förr) benämning på olika optiska inrättningar med perspektiviska bilder av namnkunniga städer o. utsikter på jorden. DA 1824, nr 19, s. 2. Bergman VSmSkr. 128 (1825; bildl.). Ramsay Barnaår 2: 108 (1904).
Spalt K 2555 band 14, 1937