| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
föra krig; strida, kämpa; i p. pr. äv. substantiverat: krigförande (person l. stat osv.). Kriga med l. mot, förr äv. på (ngn l. ett land osv.). G1R 17: 99 (1545). Konungen i Pålen krigade i Muskowen medh Konungens i Spanien peninger. OxBr. 10: 252 (1618). På Swerige nu Påland krijger. Rudbeckius Starcke A 4 b (1624). (Det) ähr .. noksampt kunnight, huru ogerna Jutarna kriga. OxBr. 6: 319 (1636). De Gudinnor som troddes styra de Krigandes öde. Verelius 280 (1681). Den, som krigar emot konungen uti Preussen, måste icke dröja. Höpken 2: 485 (1758). De krigande makterna. Siwertz JoDr. 214 (1928). — jfr BE-, FÖR-KRIGA. — särsk.
a) om enskild person: deltaga i krig, strida, kämpa. Riddare Philopater krijgande för sitt Fädernesland. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). En riker Man, som nu tagit afskied och skiöter mera om at hushålla på sin gård, än at kriga. Dalin Arg. 1: nr 2, s. 4 (1732). 2SAH 54: 147 (1878).
b) (†) i fråga om strid med vapen mellan enskilda personer: kämpa, ”slåss”. (Käringarna) kriga sjg mellan mäd Hugg. Warnmark Epigr. L 1 b (1688).
c) i oeg. o. bildl. anv.; jfr KRIG f. The onda lustarna, som här tils med wåld hafwa krigat vppå honom. JSwedberg (1695) i KyrkohÅ 1900, s. 161. Svarta moln upstiga, / Vädren kriga. Envallsson TalTafl. 29 (1782). För rätt och vett och sanning måste krigas. Tegnér (WB) 8: 42 (1839). Morgons gryning, / Då lifligt ljus med matta skuggor krigar. Hagberg Shaksp. 5: 48 (1848). Fröding NDikt. 91 (1894). — särsk. (numera knappast br.) i fråga om tvist(er) l. gräl l. kiv mellan enskilda personer l. grupper o. d.: strida, kiva, gräla. Kriga med orden. Schultze Ordb. 2434 (c. 1755). Han .. krigar med hela verlden. Weste FörslSAOB (1823).
Spalt K 2760 band 15, 1937