| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRUM krum4, r. l. m. (Bliberg Acerra 201 (1737) osv.), äv. n. (BVT 1928, nr 12, s. 29, Östergren (1931)); best. krummen, ss. n. krummet.
krökning, bukt; äv. konkret; jfr KROK 6. Bliberg Acerra 201 (1737). Takåsen visade en svag krum. Larsson i By Jord 71 (1913). — särsk.
a) i uttr. göra krum på ryggen, om katt: ”skjuta rygg”; äv. (tillf.) slå krum på nacken, om häst: kråma sig. ”Det der kan jag också” — sa’ katten, såg kamelen och gjorde krum på ryggen. Holmström Sa’ han 25 (1876). Lundström Bojer Dyr. 263 (1920; om häst).
b) i uttr. i krum, krökt i båge. Med svansen i krom. Linné PVetA 1739, s. 18. Vil man at .. (gäddan) skal ligga i krom på fatet, så (osv.). Warg 268 (1755). Hans rygg stod i krum som en sprättbåge. Engström 12Bok 227 (1919).
Spalt K 2949 band 15, 1938