| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRUSIG krɯ3sig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KRUSOT, adj.; n. o. adv. =.
1) om hår l. ull o. d.: smålockig, knollrig, krullig; äv. i utvidgad anv., om huvud l. person l. djur: som har krusigt hår osv.; jfr KRUS, sbst.2 1, KRUSA, v. 1. Celsius HushAlm. 1740, s. 30. Hans hår är krusigt af naturen. Widegren (1788). Tantes lilla pudel, oändligt vacker, hvit och krusig. Knorring Illus. 7 (1836). Jag lade min hand på hennes krusiga hufvud. Wägner Norrt. 29 (1908). — jfr SMÅ-, SVART-KRUSIG.
2) som bildar l. ligger i små bukter l. veck; som har ojämn l. räfflad yta l. kant; jfr KRUSA, v. 2. Klädes Klädning .. medh Krusiga bandh. BoupptSthm 1670, s. 1267. Sätta krusig kant på mynt. Möller (1790). Krusiga kaviarspadar. UNT 1928, nr 10100, s. 4. — särsk.
a) om vattenyta: full av små täta vågor; jfr KRUS, sbst.2 2 b, KRUSA, v. 2 b. Atterbom Lyr. 2: 19 (1808). En liten kåre gjorde ytan (på skogssjön) krusig. Dens. LÖ 2: 325 (1827). Koch Timmerd. 103 (1913).
b) bot. om växtdel, särsk. blad: skrynklig, oregelbundet veckad; om växt: som har krusiga blad o. d.; ofta i växtnamn; jfr KRUSA, v. 2 d. Linc. (1640; under fimbriatus). All rödh och brun Kåål särdeles then krusota är then bästa. IErici Colerus 1: 208 (c. 1645). Krusig persilja. Löwegren Hippokr. 2: 494 (1910). — jfr FIN-KRUSIG.
3) (†) utsirad, utsmyckad; jfr KRUSA, v. 3. (Mången kvinna vill ha) så krusigt nattetyg, .. såsom en Princessa. Swedberg Dödst. 79 (1711). — särsk. bildl., om framställning i tal l. skrift: utsirad, utsmyckad; förkonstlad; jfr KRUSA, v. 3 b. Lärda och krusiga öreklingande predikningar. Swedberg SabbRo 430 (1688, 1710). Jag .. bad henne med många krusiga ord vara min vän. Säfström Banquer. B 2 a (1753); möjl. till 5. NSvMerc. 1761, s. 256.
4) (numera knappast br.) invecklad, svår, kinkig, konstig (se d. o. 7). Rydelius Förn. 50 (1719, 1737). De enkla handgrepen med slägga ock hammare äro icke krusigare, än hvar och en kan lära at göra de samma. VetAH 1740, s. 252. Om .. (gossen) vänjes, att först tota efter det simplaste, och sedan efter det som är mera krusigt. Ehrensvärd PVetA 1743, s. 28. (Han) såg ut att umgås med många krusiga tankar. Hedenvind-Eriksson Hjul. 60 (1928).
5) (†) krusande, fjäskande; jfr KRUSA, v. 4, 5. Hans fjäsiga och krusiga manerer. Porthan BrefSamt. 1: 25 (1779).
6) (†) nyckfull, kinkig, svår att göra till lags; egensinnig; jfr KRUSA, v. 6; särsk. i uttr. krusigt huvud, krusig i huvudet l. sinnet o. d. Columbus Ordesk. 30 (1678; uppl. 1908). Krusig i låckar och hår är oftast krusig i sinnet. Nicander GSann. 20 (1766). (Han) var .. af ett krusigt och hetsigt Tyskt hufvud. SHof (c. 1768) i 4GbgVSH 27: 17. Han är krusig, til at hafva at göra med. Sahlstedt (1773). Larsen (1865).
Spalt K 2972 band 15, 1938