Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRYCKA kryk3a2, sbst.1, f.||ig.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-kia c. 1685. -ka 1710 osv.)
Etymologi
[sv. dial. krycka, flicka som går krokig (Västergötl.), äv. ss. skällsord (Östergötl., Smål.); jfr ä. d. krykke, ävensom nor. kryk, hopkrupen figur, stackare; trol. urspr. samma ord som KRYCKA, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stackare, ”kruka”, ”kräk”. Tu tin arma fleep och kryckia. Moræus Schonæus 413 (c. 1685). Runius (SVS) 2: 92 (1710). Strand Tidsfördr. 1: 26 (1763). — jfr HÖGFÄRDS-KRYCKA.

 

Spalt K 2985 band 15, 1938

Webbansvarig