Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUJON kujω4n l. kɯ-, m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cu-. cajon 1633. kojon (coion, coïon, koyon) 1638—1868. coujon 1729—1837. kujon (cuion) 1642 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. kojon, d. kujon, ä. t. cojon, coujon, cujan, t. kujon; av fr. coïon, av it. coglione, tölp, eg.: snöping, till lat. coleus, testikel]
person som lätt låter skrämma sig av hot l. faror, feg stackare, ”hare”, ”krake”, ”kruka”, ”mes”, pultron, ynkrygg; förr äv. i allmännare anv., ss. grovt nedsättande okvädinsord. BtÅboH I. 6: 77 (1633). En lärd man .. är och blir ändå en cujon emot en distillator. CIHallman 154 (1776). En hjälte i framryckandet, en kujon på återtåget, det är den svenske soldatens enklaste psykologi. Högberg Boltz. 199 (1920). ST 1935, nr 321, s. 4.
Avledn.: KUJONERA, v. [jfr d. kujonere, t. kujonieren; av fr. coïonner] behandla (ngn) överlägset l. med översitteri, topprida, förtrycka, hunsa. Schroderus Comenius 673 (1639). Jag skall visa, att jag ej låter kujonera mig. Topelius Läsn. 1: 44 (1865). Hellström Malmros 114 (1931). —
KUJONERI, n. [av fr. coïonnerie]
1) (numera föga br.) feghet. Björkegren 500 (1784). Lidforss DQ 2: 44 (1892).
2) (†) simpel l. tarvlig sak, tarvlighet. Lärdom är ett cujoneri emot distillation. CIHallman 155 (1776).
3) (mindre br.) föraktfull behandling av ngn, översitteri. Dalin (1852). Östergren (1931).

 

Spalt K 3120 band 15, 1938

Webbansvarig