Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUL kɯ4l, adj. -are (SvD(A) 1929, nr 74, s. 8 (: kulaste)); n. o. adv. vanl. =, ngn gg -t (DN(A) 1918, nr 80, s. 12). Anm. Ordet förekommer vanl. oböjt i predikativ anv.
Etymologi
[möjl. eg. kortform av kulan, sg. best. av KULA (se KULA, sbst.5)]
(starkt vard.) utmärkt l. ”väldigt” bra l. trevlig l. dyl.; vanl. om sak; äv. i uttr. ha kul, ha trevligt. SD 1911, nr 349, s. 12. En väldigt kul uppfinning. Strömberg TjuvpÄvent. 10 (1915). SvD(A) 1934, nr 107, s. 24.
Avledn.: KULIG, adj.1 (starkt vard.) ”kul”; vanl. förekommande i böjda former ss. ersättning för det i dessa ställningar mindre vanliga ”kul”. Du (ska) se att han blir den kuligaste i hela laget. Lieberath FriluftP 144 (1921).

 

Spalt K 3122 band 15, 1938

Webbansvarig