Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KURAGE kura4ʃ l. kɯ-. (Anm. Ordet har säkerl. i ä. tid ofta uttalats trestavigt, liksom ännu i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 44 (1916). — i vers ∪ — ∪ Bellman SkrNS 1: 11 (c. 1770), CFDahlgren 1: 109 (1831)), n.; best. -et; pl. (†) -er (RARP 1: 142 (1631)).
(numera bl. ngt vard.) egenskap(en) att våga trotsa risk o. fara, mod, dristighet, oförsagdhet, frimodighet, behjärtenhet, oräddhet, tapperhet; äv.: friskt humör. Prytz OS C 2 b (1620). Ehuru han (dvs. hästen) hade någorlunda qvar sit förra courage, var han dock så matt, at han med möda kunde gå ½ mil. GT 1788, nr 30, s. 2. Kurage, bror Mollberg, se så, stig nu fram! CFDahlgren 1: 109 (1831). De knotiga äppelträd, hvilkas gement sura frukt blott en helsingebonde har kurage att förtära. Ekström Vandr. 93 (1871). Låtom oss icke tappa kuraget. UNT(A) 1934, nr 269, s. 8. — särsk. (†) i pl. Desse Segerwinninger och Curagier som krigzfolket hafwa fattadt. RARP 1: 142 (1631). — jfr PARTI-, STALL-KURAGE.
-PILLER. [drogen har användts ss. medel mot sterilitet] farm. hjortsvamp. Lindgren Läkem. (1891, 1902). Därs. 114 (1919). —
Spalt K 3244 band 15, 1938