Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KURRAGÖMMA kur1ajöm3a2, äv. KURAGÖMMA kɯ1rajöm3a2, r. l. f. (SKN 1841, s. 31, Johansson RödaHuv. 1: 109 (1917)) l. n. (SD(L) 1904, nr 165, s. 2, SvD(A) 1934, nr 245, s. 5); best. (ss. r. l. f., i bet. 2, tillf.) -an (Nyblom Twain 1: 62 (1873)).
1) benämning på en lek i vilken en av deltagarna ställer sig så att han icke ser var de övriga gömma sig o. sedan skall söka upp dessa; jfr BISSE, sbst.1 3, DUNK, sbst.1 I 3, GREBO. Leka kura gjöme. Lind (1749). Kvinnor af folket, ammande sina småttingar eller öfvervakande deras kurragömma bakom marmorstoderna (i Loggia dei Lanzi i Florens). Lindgren Ital. 61 (1896). (Till springlekar höra) en mängd gömlekar som kurra gömma (m. fl.). NordKult. 24: 42 (1933). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om två l. flera personers ömsesidiga förställning inför varandra. SKN 1841, s. 31. Icke ämnar jag förfördela någon; men icke heller har jag lust att leka kurragömma, om det gäller. Blanche Tafl. 177 (1845). Jag ömsat bostad; i det fornas dimma / det gamla hemmet kurragömma leker. Scholander 3: 119 (1864). Vi lekte kurragömma med ord och meningar och vi ljögo för varandra så vackert och skickligt som blott en man och en kvinna kunna göra. Zetterström Gåt. 9 (1922).
-LEK. SDS 1886, nr 371, s. 2. särsk. bildl.; jfr KURRAGÖMMA 1 slutet. Kurragömmaleken i försvarsfrågan skall fortsätta. NDA(A) 1935, nr 87, s. 3.
Spalt K 3261 band 15, 1938