| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KYFFE ɟyf3e2, n.; best. -et; pl. -en ((†) -er GullbgDomb.).
(numera bl. vard.) litet o. dåligt hus, usel koja, kåk, stuga; litet o. tarvligt rum, ”hål”, ”kula”. AOxenstierna 1: 298 (1619). (Jag) bleff .. inlogerat vthi ett lijtet stygt Kyffe. Rålamb Resa 23 (1658, 1679). Döden i Pallats som kyffen tränger in. Triewald Lärespån 9 (c. 1710). Om nätterna sutto vi i hvarandras kyffen och filosoferade. Engström Kryss 34 (1912). Ruckel och kyffen, som för länge sedan utdömts som otjänliga för människoboningar. STSD(A) 1934, nr 87, s. 6. — särsk. (†) i pregnant anv., om hus där otukt bedrives; äv. i uttr. lättfärdigt l. liderligt kyffe. GullbgDomb. 25/9 1623. Linc. (1640; under prostibulum). Roman Holbg 115 (1746). jfr HOR-KYFFE.
kyffa in sig. hysa in sig i en liten o. trång bostad. Du har ju hyrt ut våningen åt utställningsbesökande och sjelf kyffat in dig i en liten skrubb. SDS 1896, nr 320, s. 3. Därs. 1919, nr 227, s. 4. jfr INKYFFAD. —
KYFFIG, adj. (vard.) om hus l. rum: som är l. liknar ett kyffe. WoL 1016 (1889). Ett kyffigt inackorderingsrum. Idun 1929, s. 443.
Spalt K 3490 band 15, 1938