Etymologi
[sv. dial. kytta; jfr. nor. dial. kyta, springa i väg; till stammen i KUTA, v.2]
(i vissa trakter) hoppa, skutta; springa. Lind (1749). (Har-)hanen är liten, springer lågt och kyttar, samt gör vida bugter. Greiff Jagt 68 (1828). Med bara fötter kytta / tösor små. Fröding Eftersk. 1: 124 (1894, 1910).
Ssg: KYTT-VARV. (förr) bärgv. i fråga om hyttebruk: varv (omedelbart efter värmningen) i vilket inbrukarna deltogo i blåsningen i omvänd ordning i förh. till den lottade (varvid sista numret i nummerordningen ”hoppade” upp till första platsen). Rinman 1: 827 (1788). JernkA 1857, s. 111.
Spalt K 3569 band 15, 1939
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
