Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄT ɟä4t l. KET ɟe4t, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. ket, kät, smågräl; vbalsbst. till KÄTA]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ”kätande”. Lundell (1893; folkmål).

 

Spalt K 3765 band 15, 1939

Webbansvarig