| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LANTERNIN lan1tärni4n l. -tær- l. -ter-, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
1) (i fackspr.) med glasväggar försedd överbyggnad kring ljuskällan i en fyr. AB 1831, nr 302, s. 3. UB 7: 501 (1875). Lanterninen (på en viss fyr) är anbragt på 32,7 m. (110 f.) höjd öfver medelvattenståndet. NF 2: 185 (1876). TurÅ 1932, s. 36.
2) i sht arkit. på taket av profan- l. kyrkobyggnad: (eg. lyktformig) överbyggnad för insläppande av ljus l. frisk luft l. avsedd ss. prydnad. FGrafström Dikt. 98 (1853). Rothstein Byggn. 485 (1859). Lanterninen, genom hvilken rotundan hufvudsakligen erhåller sin dager. TT 1873, s. 122. Därs. 1875, s. 8 (om ventileringslanternin). Gärdslösa .. kyrka med sin åttkantiga lanternin på tornet. Böök ResSv. 96 (1924). SvKulturb. 11—12: 115 (1932). — jfr BELYSNINGS-, VENTILERINGS-LANTERNIN. — särsk. sjöt. i utvidgad anv., om över en öppning i fartygsdäck anbragt, med glasfönster o. galler försedd, för belysning o. ventilation avsedd lucka, skejlejt. 2NF 25: 941 (1917).
-LADUGÅRD~002, äv. ~200. landt. ladugård vars tak är försett med lanternin (för bättre belysning o. ventilation). LAHT 1909, s. 16. —
Spalt L 275 band 15, 1939