| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LEVANDE le3vande2, äv. (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) LEVANDES le3vandes2, p. adj.
— jfr LIVS-LEVANDE.
1) till LEVA, v.1 1, om person l. djur: som lever, som har liv l. är vid liv; ofta motsatt: död; ss. (tillståndsbetecknande) predikativ: vid liv, i livet; med liv; med livet i behåll; äv. om växt l. (i sht i fackspr.) om kroppsdel, vävnad, cell, bakterie o. d. Alla levande varelser. Vart levande väsen. Vara mera död än levande. Mördaren skulle gripas levande eller död. Begravas l. brännas levande. Föda levande ungar. Komma levande ifrån ngt (komma med livet i behåll från ngt). Mat. 22: 32 (NT 1526). En leffuande hund är bätre än itt dödt Leyon. Pred. 9: 4 (Bib. 1541). (Kristiern II) lät ock skäre folck leffuendes op, / Som thet hade waret en oxe krop. Svart Gensw. G 6 b (1558). Nej, ingen dör så grymt som dessa (dvs. kräftorna), / — Skrek han — ty de dö lefvande. Kellgren 2: 168 (1790). Kroppens lefvande väfnader. UVTF 17: 39 (1876). Levande smittämne. Kräftsjukd. 88 (1930). — särsk.
a) fisk. i uttr. levande bete, agn o. d., bete osv. som utgöres av levande fisk, mask l. dyl. (motsatt: dödt l. artificiellt bete). Hammarström Sportfiske 221 (1925). SvD 17/7 1927, Bil. s. 2.
c) (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. allt levande kött, alla levande varelser; jfr KÖTT 4. 4Mos. 27: 16 (Bib. 1541).
d) i sådana uttr. som den levande världen, naturen o. d., för att (sammanfattande) beteckna allt som har organiskt liv o. d.; äv. naturv. i uttr. levande föremål, kroppar, ting o. d., motsatt: oorganiska föremål osv. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). Växter och djur kallas med ett gemensamt namn Organiska eller lefvande kroppar, emedan de hafva ett eget lif. Sundevall Zool. 1 (1835). Fock 1Fys. 2 (1853).
e) teol. i oeg. anv. (jfr 2), om själ l. ande: som har liv; äv. filos. om monad, ”natursubstans” o. d. Gudh giorde menniskiona aff iordennes stofft, och inbläste vthi hans näsa en leffuande anda, och så wardt menniskian een leffuande siäl. 1Mos. 2: 7 (Bib. 1541). De monader, som hafva perception förenad med medvetande äro, enligt Leibniz, lefvande. Boström 1: 99 (c. 1830).
f) i substantivisk anv.; särsk. i sådana uttr. som allt levande, allt som lever (o. andas); särsk. sammanfattande, om människor o. djur; särsk. i uttr. icke mera tillhöra l. befinna sig bland de levande(s antal), icke (längre) vara i livet, vara död. (Kristus) then ther döma skall leffuandes och dödha. 2Tim. 4: 1 (NT 1526). Flera vargar (bruka under kalla vintrar) .. slå sig tillsammans .. och .. med hejdlös glupskhet döda allt lefvande, som kommer i deras väg. Holmgren Däggdj. 130 (1865). Något skamfilad och betydligt knäsvag återvände jag så småningom till de levandes antal. Wilhelm Dvärg. 289 (1922). — särsk. (†) i n. sg. best., om kvicke i hästhov; jfr KVICKE, sbst.2 a. IErici Colerus 2: 357 (c. 1645).
2) i överförd l. oeg. anv. av 1.
a) i vissa mer l. mindre fasta förb., attributivt: som utgöres av l. har avseende på l. härstammar från ngt levande; särsk. mil. i förb. levande mål, mål (vid skjutning o. d. i strid) som utgöres av levande varelser; förr äv. i förb. levande lejd, lejd som utgöres av person; motsatt: skriftlig lejd; levande offer, offer som utgöres av människa l. djur (l. bådadera). Levande barlast, se BARLAST 1 a. Levande charad, rebus, tavla, se CHARAD, REBUS, TAVLA. Levande inventarium, se INVENTARIUM 3. Wordo thå (dvs. vid de forna offerfesterna i Sv.) noghor liffuandes offer giord, både aff menniskiom och annor diwr, doch altt manköön. OPetri Kr. 14 (c. 1540). Edhers K:tt .. oss och tillsadhe en schrifftlich eller och leffvenndes leigdhe. G1R 29: 729 (1560). HbArtillBef. 10: 31 (1882: lefvande mål). — särsk.
α) levande konst, konstvärk av (ännu) levande konstnärer. Nationalmusei inköp av levande konst. SvD(A) 1928, nr 178, s. 4.
β) handel. levande konto, konto avseende person (l. sammanslutning av personer); motsatt: dödt konto. NF 8: 1270 (1884).
γ) i sht handel. levande vikt, om djurs vikt i levande tillstånd; motsatt: slaktvikt. Tholander Ordl. (c. 1875). Slagtfeta Oxar .. med en lefvande vigt af 185 lisp. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 4.
δ) [jfr fsv. mæþ livande manna vitnum, mæþ livandis vitnum] (†) i uttr. med levandes vittne, med vittnesbörd avgivet av vittnet personligen, motsatt: med skriftligt vittnesbörd; Skall han t[het] beuissa med liffuandis withnne. SkrGbgJub. 6: 223 (1590). Lagförsl. 286 (c. 1606).
ε) (†) i uttr. med levande(s) röst l. stämma, muntligen (motsatt: skriftligen); stundom möjl. äv. med anslutning till 5. Effter thett, att thenne beklagede M. Oluff Petrj sielf medh hans egen klare lefuendes röst och stämme här för retten .. vppenbarligen tillstondet hafuer, huru han (osv.). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 83 (1540). (Han har) i Asien (ther iagh menar honom hafwa warit född) medh lefwande Stämma förlagdt the Kätterske Lärare. Schroderus Os. 1: 142 (1635).
b) i uttr. levande gärdsgård, häck, lusthus, stängsel, se GÄRDSGÅRD, HÄCK, sbst.1 1 b, LUST-HUS, STÄNGSEL.
c) (i fackspr.) i uttr. levande byggnad(er), om (offentliga) byggnader som fortfarande tjäna bestämda, praktiska ändamål (motsatt: döda l. oanvända byggnader, ss. ruiner o. d.). SD(L) 1904, nr 274, s. 1. 2NF 14: 807 (1910).
d) ss. bestämning till ord som betecknar ngt i sig dödt l. livlöst, för att angiva att levande varelse gör tjänst som detta; utom i vissa mer l. mindre fasta förb. (se nedan) företrädesvis i vitter stil. Skalden tänkte på Brage / när .. han sitter / under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers / evigt sorlande våg, han sjelf en lefvande saga. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). — särsk.
α) [efter t. ein lebendiges konversationslexikon] i uttr. ett levande lexikon, en levande uppslagsbok o. d., om person som äger omfattande (encyklopediska) kunskaper. Leopold (SVS) II. 1: 123 (1781). De Geer Minn. 1: 216 (1892). VL 1908, nr 235, s. 4.
β) i sådana uttr. som ett levande bevis, exempel, en levande illustration o. d., ett bevis, exempel osv. som utgöres av en levande varelse; stundom äv. ss. motsättning till skriftligt bevis, exempel o. d. Effter menniskiorna .. meer retta sigh effter leffuande exempel, som the haffua för öghonen, än effter ord och bodh, Therföre (osv.). LPetri ChrPred. D 4 b (1561). Änkan, .. en lefvande illustration till de vänligt karikerade gamla tanter, som (osv.). Ahrenberg Männ. 6: 5 (1914).
γ) i uttr. (se ut som o. d.) ett levande frågetecken, för att drastiskt beteckna att en person ser förvånad l. förbryllad ut; jfr FRÅGE-TECKEN. (Han) stirrade på sin maka som ett lefvande frågetecken. Geijerstam LycklMänn. 18 (1899).
e) (numera föga br.) i uttr. i mina levande(s) dagar, i min levandes tid o. d., i min livstid, under min levnad o. d.; jfr DAG I 5 c η α’. Som iagh uthi alle mine lefwandes dagar ährligen och wähl migh stält hafwer. VDAkt. 1703, nr 144. Nyblom Hum. 18 (1874). En sådan jättetjur hade han i all sin lefvandes tid ej sett bland älgar. Knöppel SvRidd. 71 (1912).
f) [efter t. lebensgrösse] (†) i uttr. i levandes stort, i kroppsstorlek. (En ”konterfejare”) har war sektion reda aftagit och den nu perfektionerat, nämligen alla demonstrationer i lefvandes stort. Annerstedt UUH II. 2: 217 (i handl. fr. 1667).
a) om Gud l. Kristus: som är till o. är värksam ss. sant gudomligt väsen; jfr LEVA, v.1 5 a. J ären kompne .. till leffuandes gudz stadh. Ebr. 12: 22 (NT 1526). Mitt hierta och lijff frögde sich j leffuandes gudi. Psalt. 84: 3 (öv. 1536). Melin Pred. 3: 143 (1852). — särsk. (numera föga br.) ss. bedyrande utrop o. d. Men, lefvande Gud — Sara, jag begriper icke — hvart tar detta vägen? Almqvist Går an 143 (1839). Auerbach (1911).
b) om människa: som är delaktig i det andliga livet l. i de saligas tillvaro o. d.; särsk. i uttr. göra levande, om ”anden”: skänka andligt (bestående) liv. Bookstaffuen han dödhar, men anden han gör leffwande. 2Kor. 3: 6 (NT 1526). (Kristus) haffuer giordt idher leffuande medh honom, thå j döde woren j synderna. Kol. 2: 13 (Därs.).
c) om Guds ord, kristlig förkunnelse o. d.: värksam på ett andligt sätt. Gudz oord är leffuande och crafftugt. Ebr. 4: 12 (NT 1526). Ett lefvande evangelium. Stridsropet 1884, nr 1, s. 3.
d) i vissa bildl. uttr. som beteckna Kristus. Jach är thet leffuandes brödhet som nedherkom aff himmelen. Joh. 6: 51 (NT 1526). Herren .., till huilkin j och kompne ären, som till en leffuandes steen, som aff menniskionar förkastat är, och doch när gudh vthkoradher 1Petr. 2: 4 (Därs.).
4) till LEVA, v.1 8: som framträder med den rörlighet l. förmåga av värksamhet som utmärker levande väsen, som har liv; särsk. dels om ngt i sig livlöst som (av viss yttre kraft o. d.) sättes i rörelse o. får liv, dels om ngt som gm sin inre beskaffenhet (konsistens, inneboende kraft o. d.) är i rörelse l. värksamhet (o. framträder ss. rörligt l. värksamt) o. d.; ss. predikativ ofta: i rörelse l. värksamhet; i fråga om eld äv.: vid liv, brinnande. Berchelt PestOrs. D 6 a (1589; om eld). Käppen blef liksom lefvande i hans hand. Backman Reuter Lifv. 2: 324 (1870). Det bästa med älven det var förstås, att den var så växlande och levande. Lagerlöf Top. 27 (1920). Hennes skugga .. var som ett levande mörker, som strömmade ned genom töcknet mot jorden. Siwertz Låg. 161 (1932). — särsk.
a) sjöt. om segel; jfr LEVA, v.1 8 a α. FSjöbohm BVägen 37 (1793). Fartyget (låg) med lefvande segel och hade förlorat en stor del af sin förra fart. Platen Glascock 1: 91 (1836). VFl. 1911, s. 6. — särsk. i uttr. brassa levande. Brassa lefvande, brassa rårna så, att vinden kommer att blåsa ungefär långs med dem, på det vinden må gå ur seglet. NF 2: 1064 (1878).
b) om vatten, källa o. d.: rinnande; icke stillastående; numera bl. relig. i bildl. anv. (med anslutning till 3 c), i uttr. levande vatten. Thå beeddes tu aff honom, Och han gåffue tigh leffuandes watn. Joh. 4: 10 (NT 1526). Groffuo ock Jsaacs tienare j dalenom, och funno ther en brunn medh leffuandes watn. 1Mos. 26: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: rinnande vatten). Många källor .. stå jämväl i kallaste vintern lefvande och klara. Broman Glys. 3: 700 c. (1740). Bremer GVerld. 3: 180 (1861).
c) [jfr ä. t. lebendiges quecksilber] (†) om kvicksilver: flytande. Bromell Berg. 55 (1730). VetAH 1774, s. 184.
d) i uttr. levande ljus l. lågor, om tända stearin- l. vaxljus; motsatt: elektriskt ljus. Holm BevO 151 (i handl. fr. 1914). Altaret var prytt med blommor och levande ljus. SvD(A) 1933, nr 232, s. 22.
f) i sht naturv. om vulkan: som (ännu) är i värksamhet. Zimmermann Jord. 7: 148 (1820). Sörlin JoL 30 (1925).
g) (†) i uttr. levande svavel, naturligt svavel. Forsius Min. 40 (c. 1613). Adlerbeth Buc. 103 (1807).
i) i uttr. levande kraft o. d.
α) mek. om kinetisk energi, rörelseenergi; jfr KRAFT 4 a; förr äv. allmännare, om sådan kraft (från människa, djur, vatten, vind, eld osv.) som äger förmåga att sätta viss kropp i rörelse; motsatt: död kraft (jfr DÖD, adj. 13 g). Triewald Förel. 1: 285, 286 (1728, 1735). Om följden af en verkande kraft yttrar sig genom en verklig rörelse, så kallas den lefvande. JernkA 1829, Bih. s. 7. Ekman Mek. 100 (1919).
β) (†) om värksam förmåga l. egenskap hos kroppsligt organ. The leffuendes kraffter j hiertat och blodhet. Berchelt PestOrs. E 2 b (1589). jfr: Om lefren den lefvande kraften kund’ ge, / At du finge dela dit gifte åt tre. Nordenflycht QT 1745, s. 152.
γ) (i sht i vitter stil) om värksam faktor l. egenskap i l. inom ett samfund, en persons medvetande o. d. Strindberg NRik. 11 (1882). SvD(A) 1930, nr 58, s. 3.
j) (i vitter stil) om öga: livfull, uttrycksfull; jfr LEVA, v.1 8 a β. Hans .. til sista åren besynnerligen lefvande mörkblå ögon. Bergman ÅmVetA 1768, s. 52. Hallström Brilj. 122 (1896).
5) [specialanv. av 4] livaktig, livlig, kraftig, värksam o. i därur utvecklade anv.; jfr LEVA, v.1 8.
a) (†) om person l. djur: livlig, pigg, livaktig; äv. (om person): vaken, intresserad. KKD 6: 40 (1707). Deras qvinfolk äro mycket lefvande och gladlynta. Eneman Resa 1: 94 (1712). K. Bror som är lefwande i sitt wäsende, lärer snart kunna wid lediga stunder ögna dem igenom. LinkStiftsbibl. Brev 13/10 1718. VetAH 1772, s. 159 (om djur). Wennerberg Bref 2: 59 (1851).
b) om sinnesläggning, skaplynne o. dyl. l. om känsla, uppfattning, idé o. d.: livlig; stundom äv. stark, kraftig; jfr 10 a. Brask Pufendorf Hist. 10 (1680). Jag vet att du sjelf har en lefvande inbildningskraft. Almqvist AMay 31 (1838). Denna levande känsla för traditionen. Nilsson FestdVard. 30 (1925).
c) (†) om handling, värksamhet o. d.: full av liv o. rörelse; livlig, livaktig. En ymnig och altid rörlig och lefwande inhemsk Seglation. HC11H 8: 138 (1682). Ah! se, vår charmanta Öfverstinna! Nu hoppas jag, här skall bli lefvande på Svenskby. Kexél 1: 438 (1795).
d) (numera bl. i vitter stil) om plats l. ort o. d.: präglad av liv o. rörelse; jfr LEVA, v.1 8 b. Eneman Resa 1: 155 (1712). Livorno är en glad och lefvande stad. MoB 5: 41 (1783). Siwertz Varuh. 159 (1926).
e) om färg o. d.: livlig; frisk; förr äv. (jfr 6): naturlig, värklighetstrogen. Schroderus Waldt Dedic. (1616). Det var stort af förra konungen i Danmark, att han lätt genom Oeder afrita alla Danska växter med lefvande färgor. Linné Bref I. 3: 253 (1774). Med varm och lefvande kolorit. Englund Ged. 159 (1853).
f) (†) om luft, övergående i bet.: livgivande, stärkande. Adlerbeth Æn. 14 (1804). Ingen ort har en sådan luft som Matanzas, så lefvande och så ljuflig. Bremer NVerld. 3: 191 (1854).
6) framträdande med värklighetsdrag, värklighetstrogen; särsk. om framställning(ssätt), konstnärlig reproduktion o. d.: som har liv, livfull, åskådlig; fängslande; själfull; jfr LEVA, v.1 8 d. Giva en levande skildring l. framställning av ngt. Skildra ngt på ett levande och åskådligt sätt. Artigt beskrifwer här Strabo wårt Julegästebod med des lekar rätt lefwandes, såsom han sielff det här skulle hafwa sedt. Rudbeck Atl. 2: 430 (1689). Mamsell Widerberg hänförde med sin herrliga sång och sitt lefvande spel. Cronholm Bref 70 (1865). Dialogen är anmärkningsvärt levande. DN(A) 1932, nr 261, s. 15.
7) till LEVA, v.1 9: som fortfar att existera (o. öva inflytande); som är vid liv o. i värksamhet; beståndande; äv.: livsduglig; fruktbärande; stundom äv. motsatt: död l. döende; ofta svårt att skilja från 8. Bergklint MSam. 1: 239 (1781). De mångfaldiga ännu i dag lefvande sagorna om Odens vilda jagt. Wisén Oden 18 (1873). Målningarna i Samarra äro .. att betrakta som det sista utflödet av en konst, som före islam varit rik och levande i dessa trakter. Munthe IslamK 62 (1929). Staffan, Hälsingarnas apostel, i lokal tradition och levande sägen. Fornv. 1932, s. 129. — särsk. språkv. om språk, språkformer o. d.
a) om språk: som ännu talas o. utgör människors modersmål; särsk. i uttr. de levande språken, levande språk o. d., motsatt: döda språk; äv. (i sht förr) i uttr. levande språk, i inskränktare bemärkelse, om tyska, engelska o. franska, ”moderna språk”, särsk. (i sht förr) ss. examensämne vid skolor l. universitet; äv. om språkform, ljud l. dyl. (I ”de lärdas rike”) talas döda och lefvande språk. Dalin Arg. 2: 83 (1734, 1754). Kännedomen af ett lefvande språk .. är visserligen både lätt och allmän. 1SAH 1: 62 (1786, 1801). På våren 1836 tog jag en tämligen vacker studentexamen med cum laude i latin, grekiska, lefvande språk, matematik och teologi. De Geer Minn. 1: 40 (1892). Noreen VS 1: 25 (1903).
b) i sådana uttr. som det levande språket, uttalet o. d., det talade l. kuranta språket resp. kuranta uttalet. Änskönt i Bibeln upptaget har (ordet) glafven aldrig ingått i det lefvande språket. Rydqvist SSL 2: 115 (1857). VerdS 163: 44 (1909).
c) (mindre br.) om ordbildningslag, ordbildningsmedel o. d.: produktiv, värksam. SvTidskr. 1873, s. 492. I nuvarande riksspråk .. äro -ande (-ende) och -ning (-ing) de enda ”lefvande”, ”produktiva” afledningsändelserna af större räckvidd. GbgHÅ XIV. 3: 48 (1908).
8) oförändrat l. oförsvagat bestående; vid full kraft; vid makt; stundom äv. övergående i bet.: tydlig, klar; frisk; särsk. i fråga om minne, föreställning o. d.; jfr LEVA, v.1 9. Ett levande minne. Ett levande intryck. Stå levande för ngn. Behålla ngt levande (hålla ngt vid makt). Hab. 3: 2 (”4”) (Bib. 1541). Man måste antaga att det befans nödigt, att genom förnyade beslut vid riksdagarne behålla lefvande medvetandet om enväldets laglighet. Carlson Hist. 4: 388 (1875). Det mägtiga intrycket af Carl XII:s personlighet var ännu på hans graf lefvande och friskt. 2SAH 55: 28 (1878). När jag vaknade, kom jag ihåg drömmen så lefvande, att jag .. förstod, att jag skulle vara på min vakt. Geijerstam LycklMänn. 153 (1899).
9) till LEVA, v.1 9 a, om litteratur o. d.: som lever; beståndande. Levande litteratur. (1925; titel på bokserie). (Samtal med Goethe av Eckermann) är .. en filosofisk och mänsklig uppbyggelseskrift, som hör till den levande litteraturen. Böök 4Sekl. 44 (1928).
10) [sannol. utvecklat ur 5 b o. 6] värklig, sann, äkta o. d.; särsk.
a) (i vitter l. religiös stil) i fråga om känsla l. intresse l. uppfattning o. d.: sann, djup; ofta övergående i bet.: stark o. värksam, aktiv o. d. (jfr 5 b); särsk. (i religiös stil) om tro, visshet, religiös uppfattning, livsföring, värksamhet o. d.: stark (o. aktiv); djup (o. intensiv); äv. (i religiös stil) i uttr. levande liv o. d. (jfr 3), om (i religiös mening) värksamt o. intensivt liv. Ett levande intresse för ngt. En levande förnimmelse av ngt. En levande tro l. förtröstan, en levande gudsfruktan o. d. 1Petr. 1: 3 (NT 1526). Den christliga gerning är endast / lefvande kärlek och tro. Tegnér (WB) 3: 116 (1820). Så snart vi, med lefvande hopp, upplyfte sinnet till Gud, utgöra de jordiska tingen icke mera vår högsta sällhet. Hagberg Pred. 1: 168 (1822). De (svenska bönderna) hafva i allmänhet så goda hufvuden och så lefvande intressen, att (osv.). De Geer Minn. 2: 24 (1892). Den lefvande nitälskan (för dialektforskning), hvaraf .. (C. Säve) var besjälad. Noreen VS 1: 275 (1904). — särsk.
α) i uttr. levande kunskap, om kunskap som är djup o. fruktbärande. Nohrborg 138 (c. 1765). Endast det, som intresserar, ger verklig, d. v. s. levande kunskap. Grimberg SvH Förord (1910).
β) (i religiöst spr.) i uttr. levande kristendom, stark o. äkta (o. värksam) kristendom. Anjou Kyrkoh. 59 (1842).
b) (i vitter stil, numera föga br.) övergående i bet.: påtaglig, övertygande o. d.; stundom äv. närmande sig till en rent förstärkande bet. (jfr 12 a). Holm NSv. 113 (1702). En af mina bekanta .. berättade .. följande, som skall vara rigtig lefvande sanning. Wigström Folkd. 2: 233 (1881). (Karlen) var så levande lik hännes man, att hon ropade hans namn. Landsm. VIII. 3: 214 (c. 1900).
11) i fråga om värksamhet l. upplevelse o. dyl. l. ord l. begrepp o. d., för att beteckna motsats till ngt bl. tänkt l. inbillat o. dyl. l. till ngt dödt l. mekaniskt o. d. Det var ingen dröm, ingen syn. Det var en lefvande händelse. Palmblad Nov. 2: 66 (1819, 1841). Rätt är ett dynamiskt och icke ett mechaniskt begrepp: Statens vara är likaledes sjelf ej ett dödt utan lefvande vara. Biberg 1: 146 (c. 1820). (Heinicke) ville lära den döfstumme att tala och afläsa tal från andras läppar och på sådant sätt förhjelpa honom till ett mera lefvande umgänge med menskligheten. BetDöfstUnd. 1878, s. 8.
12) i förstärkande anv.
a) (vard.) i nekad l. därmed likvärdig sats, ofta ss. förstärkning till negationen för att tillsammans med denna uttrycka l. vara likvärdig med en bet.: icke den l. det minsta, rakt ingen l. intet o. d.; stundom äv. (i icke nekad sats) närmande sig l. övergående i bet.: väldig; ofantlig. Hvilket lefvande spektakel, om min fåvitska hjord / skulle följa mig själfvan mer strängt än mina ord. Karlfeldt FridLustg. 136 (1901). Nu sliter han ju ont till inget levande gagn. Cederschiöld Krig 170 (1916). Ingen enda finns väl nu kvar av dem som hade så levande roligt åt gumman Pallin. Wulff 80År 123 (1926). — särsk.
α) ss. förstärkande bestämning till ro, råd l. hut, skam o. d. i nekad l. därmed likvärdig sats; särsk. i sådana uttr. som inte ha l. få l. unna sig ngn levande(s) ro o. d.; inte veta sig ngn levande(s) råd, veta (sig) ingen (l. inte ngn) levande(s) råd o. d., förr äv. inte veta sin l. sitt levande(s) råd o. d., icke se (sig) ngn utväg, vara alldeles rådlös o. d.; inte veta ngn levande(s) hut (äv. skam), inte ha ngn levande hut l. skam i sig o. d. Såsom nu flickan icke visste sin lefvandes råd, samtyckte hon. SvFolks. 171 (1844). Svenskar! svenskar! Vet ni ingen lefvandes hut! Jolin Smädeskr. 89 (1863). Hon hade nu ingen lefvande ro, innan hon varit hos kyrkoherden Stålbom och talat med honom i detta vigtiga ärende. Bondeson Chronsch. 1: 73 (1897). Har hon ingen levande skam i sig, unge! Siwertz Sel. 1: 44 (1920).
β) i uttr. inte en levande själ, inte ett levande liv o. d., icke ngn alls, absolut ingen o. d.; förr äv. i uttr. inte ett levandes fnask, icke ett liv o. d. Två aborrpinnar! så små, så att kattungen skämdes för dem, och inte ett lefvandes fnask till braxen. Jolin Barnhusb. 18 (1849). Det var inte ett lefvande lif, som gjorde ens ett litet försök. PT 1905, nr 239, s. 3. Inte en levande själ hade synts till. Siwertz Sel. 2: 30 (1920).
b) i förb. levande livet.
α) i uttr. i levande (förr äv. levandes) livet, förr äv. live o. d.
α’) [jfr fsv. i livande live; livande, livandis live] (numera föga br.) i livet, i l. under livstiden; motsatt: efter döden; förr äv. i sådana uttr. som i ngns levandes liv l. live, i l. under ngns livstid, vara i levandes live l. i levande liv, vara i livet, ha (ngn) i levandes live, ha (ngn) i livet o. d. Medhan som än nu Stormächtige Sweriges Konung vthi lefwandes lijfwe är, skal (osv.). Chesnecopherus Skäl M 2 b (1607). Item hafuer Nils Jonsson sin Moder i lefuandess lifue. VRP 1630, s. 382. Min Sal: förman M:r Nielss Bagge haf(ve)r dhem i sit lefwandes lifwe uthi Consistorio lefwererat. VDAkt. 1688, nr 539. De heliga .. äro vana att göra underverk, ej blott i lefvande lifve utan ock försvarlig tid efter sin död. (Cavallin o.) Lysander 218 (1875). Wigström Folkd. 2: 152 (1881: i lefvande lif). Geijerstam NTufv. 158 (1902).
β’) (†) livslevande. Likheten med (den döde) fadern blef (hos Thord) så stor, att Alf .. var osäker, om ej denne i lefvande lifvet åter stod framför honom. Gumælius Bonde 231 (1828).
γ’) i värkligheten, i praktiken. Scholander 3: 185 (1879). Om det skall gå att i levande livet omsätta förslaget. GHT 1935, nr 271, s. 6.
δ’) (ngt vard.) i nekad l. därmed likvärdig sats, för att ge eftertryck åt ett påstående o. d.: icke någonsin; särsk. i uttr. aldrig i levande livet, stundom äv. i sitt levande liv o. d., aldrig någonsin. Sedan började herrarna skräna så, att jag i lefvande lifvet inte hört maken. Arkadius Pakkala 65 (1895). (Han) kunde .. gå ed på, att han aldrig i sitt levande liv .. träffat en så genommusikalisk mänska. Hellström Lekh. 238 (1927).
β) (†) i uttr. vid levandes live, medan man är i livet. (Vi hade) en högst besvärlig heta vtstådt, så at jag ther vtaf var mycket opaslig, och vid lefvandes lifve liknade en död menniskia. Humbla Landcr. 243 (1740).
γ) (numera knappast br.) i uttr. för levande livet, för brinnande livet. ”Mal kaffe för lefvande lifvet!” sade pastorskan. Wetterbergh Past. 248 (1845).
1) ingjuta liv i (ngt livlöst), giva liv l. själ åt (ngt); numera nästan bl. (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. (o. ofta svårt att skilja från 3); särsk. i pass. med intr. bet.: få liv o. värklighetsdrag; jfr LEVANDE, p. adj. 1. Linc. (1640). (Almqvists mor) är den lefvandegjorda almqvistska ”dygden.” Lysander Almqvist 260 (1878). Allt blev för .. (Tegnér) levandegjort och personifierat; därför hans ständiga behov att uttrycka sig i bilder. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 131. (Talaren) levandegjorde hela den omgivande miljön och det forna Birka. SvD(A) 1929, nr 181, s. 3.
2) teol. o. relig. till 3: giva (ett personligt väsen) andligt liv; uppväcka (ngn) från andlig död; äv. i pass. med intr. bet.: få andligt liv o. d. Sylvius Mornay 608 (1674). Största delen af dem som deltogo i denna fest, voro lefvandegjorda Guds barn och vi hade en verklig Hallelujafest. Stridsropet 1883, nr 3, s. 3.
3) (i sht i vitter stil) levande o. åskådligt framställa l. gestalta (ngt); ge värklighetsdrag åt (ngt); ofta i fråga om litterär l. scenisk framställning; jfr LEVANDE, p. adj. 6. Ljunggren Est. 1: 195 (1856). Molo lyckades .. (i sin roman om Schiller) för vår tid levandegöra den store dramatikern och lyrikern. NoK 83: 74 (1927). (Skådespelerskan) levandegör hustruns egendomliga vampyrroll. SvD(A) 1933, nr 86, s. 9.
4) (i vitter stil, mindre br.) med avs. på värksamhet o. d.: göra (ngt) fängslande o. tilltalande; jfr LEVANDE, p. adj. 11. Denna tendens att söka lefvandegöra arbetet för de sträfvande ungdomarna är säkert bästa garantien för ett framtida allt mera effektivt resultat af (tekniska) skolans undervisning. SvSlöjdFT 1917, s. 44. Hellström Malmros 17 (1931). —
-GÖRARE. [avledn. till -GÖRA 2] (i religiöst spr., föga br.) om Gud l. Kristus. Melin Pred. 3: 75 (1852). —
2) (mindre br.) till -GÖRA 3, om levande gestaltning l. framställning (av ngt). Figurernas lefvandegörelse .. kan, bäst det är, svika och gestalterna störta samman som lerklumpar. Levertin 13: 68 (1906; i fråga om Strindbergs NSvÖ).
Spalt L 577 band 16, 1940