Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJOMMA jωm3a2 l. jo-, v., l. LJUMMA jum3a2, v.1 -ade ((†) ipf. liumde SColumbus Vitt. 90 (c. 1670; rimmande med brumde)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(hlioma 1658—c. 1730. ljom(m)a (li-, -ohma) 1672 osv. ljumma (li-) 1596—1929. jomma 1921)
Etymologi
[sv. dial. ljomma, ljumma; jfr isl. hljóman, klang, ton; till stammen i LJOM, sbst. Med avs. på stavningen hl- jfr LJOM, sbst. — Jfr LOMMA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ljuda (i sht dovt, men fylligt); ofta om ljud som utgör l. åtföljes av genljud l. eko: genljuda, dåna, skalla; äv. (om luften l. öronen o. d.): vara fylld av (gen)ljud; äv. om ljudkällan; äv. opers. Så tyckes .. thenna rösten altijd liumma vthi mijn öron. PJGothus Ench. Cc 7 a (1596). Min öron liomma än af mång basuners liud. Kolmodin QvSp. 1: 222 (1732). Vallhornen liomma i bergen. JGHallman Vitt. 214 (c. 1735). (Han) slår dörren åter igen efter sig, så att det ljommar i huset. Sturzen-Becker 2: 106 (1844, 1861). Den frostklara luften ljummade av bjällrornas musik. Hasselblad BergslVärml. 56 (1929).

 

Spalt L 936 band 16, 1941

Webbansvarig